alt. titel: Blodsband

Starred Up torde göra den brittiska fängelsemiljön samma tjänst som Steve McQueens Hunger. Ingendera av filmerna gör att man blir sådär jättesugen på att sitta i högriskfängelse.

Men Eric Love sitter nu där, oavsett hur osugen han är. Trots sin pojkaktiga uppsyn anländer han till en institution full med vuxna fångar men visar snart att han är gammal i gården. På två röda sekunder har han fabricerat en kniv på sant McGyver-vis med hjälp av en engångshyvel, en tandborste och en tändare.

Han är också gammal i gården i så motto att han redan tycks känna en av de äldre fångarna. En man som vi ganska snart förstår är hans far, Neville. Fängelsevistelser tycks alltså uppvisa en viss ärftlighet i släkten Love. Det är dock ett förhållande som Neville gärna vill ändra på och han tillhåller Eric att hålla sig på mattan så att sonen kan komma ut från fängelset så snart som möjligt. Frågan är emellertid om han är beredd att lyssna på en far som för ganska länge sedan förbrukat all sitt föräldrapotential.

Eric spelas av Jack O’Connell och i likhet med ’71 gör han en så pass bra prestation att det finns anledning att ställa sig frågan ”Vart tog Jack O’Connell vägen?!” Både han och regissören David Mackenzie tycks ha fastnat i Netflixgarnet och tyvärr inte i några produktioner som låtit tala om sig särskilt mycket: serien Godless och filmen Outlaw King (jag har dock inte sett någondera).

Men då får man kanske nöja sig med denna Starred Up och det är ingen dåligt tröstpris. Mackenzies regi är avskalad på ett sätt som passar den minimalistiska historien. Jonathan Assers manus ger tittarna inte särskilt mycket bakgrund till vare sig varför Eric eller Neville sitter där de sitter men det är inget som stör överhövan eftersom historien lyckas skapa tillräckligt mycket intresse för det som händer i fängelset här och nu.

Där jag däremot hade önskat lite mera kött på benen var intresset för Eric från Rupert Friends fängelsepsykolog Oliver Baumer. Jag köper inte riktigt hans motivering med att Eric är ”only a kid”. Möjligen i rent juridisk mening, men han är också en högaggressiv, synnerligen våldskapabel ung man med en morddom på sitt samvete.

Filmens fascination ligger istället i dels O’Connells prestation, dels exponeringen av alla de komplicerade relationsdramer som försiggår inom fängelsets väggar. Här finns exempelvis flera olika potentiella fadersfigurer för Erics del. Först och främst Neville förstås, men frågan är hur han står sig i konkurrensen med bossen Dennis (spelad av Peter Ferdinando), de andra deltagarna i Oliver Baumers terapigrupp plus Baumer själv.

Starred Up är ingen film som gör särskilt mycket väsen av sig men som ändå besitter otvetydiga kvaliteter på flera olika plan. Helt klart värd en titt om den skulle skymta förbi i flödet.