Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.
Jag vill fortfarande hävda att serien var en ok adaption och en trevlig fantastik-omgång men med de sex albumen under bältet är det lätt att konstatera att TV-produktionen inte kommer i närheten av den tecknade serien, vare sig det gäller djup eller bredd.
I min tidigare text om de två första albumen, Welcome to Lovecraft och Head Games, sade jag snälla saker om Rodriguez illustrationer och de fortsätter att hålla en lika hög kvalitet genom Crown of Shadows, Keys to the Kingdom, Clockworks och Alpha & Omega. Själva teckningarna är fantastiskt dynamiska och ibland lika myllrande som en Brueghel-tavla medan presentationen av panelerna fortsätter att överraska in i det sista med sin uppfinningsrikedom.
Men Joe Hills manus matchar Rodriguez bilder i fråga om både händelseutveckling och teman. Även här är uppfinningsrikedomen stor, inte minst i samband med de olika nycklarna som syskonen Locke fortsätter att hitta ända in i det sista, men också till själva berättandet. Den GI Joe-fixerade Rufus får exempelvis sina alldeles egna historier där hans mycket speciella värld levandegörs.
Albumen fortsätter att utforska ämnen som sorg, kärlek, förlust och allehanda andra trauman. Familjen spelar en stor roll, på gott och ont, och jag förvånar mig själv med att inse hur pass mycket jag bryr mig om alla de inblandade. Trots att de ”bara” är tvådimensionella figurer på en blank boksida sprider sig en liten glöd i bröstet när mamma Nina och Kinsey kan dela en kärvänlig kram eller när vi får bevis för att Ellie Whedon faktiskt kan vara en bra mamma till Rufus. Men också syskonrelationerna mellan Tyler, Kinsey och Bode utforskas med stor ömhet och fingertoppskänsla.
Och jag som är en sucker för maffiga historier, gissa om jag får mitt lystmäte från Hills intrikata manus. Jag kan inte annat än varmt rekommendera läsning av alla sex albumen. De levererar en härlig blandning av Lovecraftskräck, känslosamhet och vardagstrivialiteter av yttersta kvalitet ända in i det sista.
Crown of Shadows (2010)
Keys to the Kingdom (2011)
Clockworks (2012)
Alpha & Omega (2013)
Rörliga bilder och tryckta ord 
Hörsammar ditt rop och ska vid tillfälle ge serien en chans till. Hill har skrivit ett par serier till ganska så nyligen som verkar lite intressanta
Du tänker på den som heter Dying is Easy? Verkar vara hans senaste vad jag kan se?
Basketful of Heads är den jag hört bäst om men alla fyra miniserierna ska jag spana in vid närmare tillfälle
Det finns så mycket att spana in… 😀