Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Utan att veta ett skit om manusförfattande vågar jag påstå att detta är en otroligt välskriven serie, både vad gäller rollfigurer och innehåll. Där jag möjligen tappar intresset är vissa av de mer personligt betonade linjerna i historien om kollegorna vid Malmöpolisen, men särskilt duktiga Gizem Erdogans Leah håller mig bergfast oavsett vilken situation den unga, kvinnliga polisen befinner sig i. Men även om jag kanske inte alltid är superengagerad i privatliv och kärlekshistorier är skådespeleriet genomgående också top notch, inte bara från Erdogan. Det är nästan så jag undrar om serien anlitat Peter Grönlund lite nu och då eftersom en hel del av statisterna ser ut att vara folk som man plockat direkt från gatan.

Jag vet ungefär lika mycket om polisarbete som manusförfattande men i princip allt det som händer poliserna i serien kan jag mycket väl tänka mig är sådant som händer i verkligheten. Allt från att be klappskaft till medborgare att inte filma när någon ligger och mer eller mindre dör på öppen gata, till att ta hand om överdosoffer på bibliotekstoaletter. Jag uppfattar att Tunna blå linjen förmedlar en realistisk och nyanserad bild av hur det är att vara polis, både i relation till medborgarna, buset och kollegorna. All heder åt de som orkar med yrket och verkligen försöker göra ett bra jobb, för risken finns nog att den efforten är precis så otacksam som det framstår i TV-serien. Nackdelen med Tunna blå linjen skulle därmed möjligen vara att den kanske skrämmer bort en del från kåren med sin krassa verklighet.

In på SVT Play och se. Nu!

Parks and Recreation (2009-2015, 7 säsonger och 126 avsnitt)

Vem hade kunna tro att statlig och kommunal verksamhet kunde göras, om inte coolt så åtminstone roligt? Men Parks and Recreation är den lättsamma humorserien som lyckades med detta och därmed fick personer som Joe Biden, Newt Gingrich, John McCain, Michelle Obama och Madeleine Albright att ställa upp på cameos.

Huvudperson är hypereffektiva och drivna tjänstekvinnan Leslie Knope, spelad av Amy Poehler. Hon flankeras i sin tur av skådisar och komiker som Aziz Ansari, Nick Offerman, Rashida Jones, Adam Scott, Aubrey Plaza, Chris Pratt och Rob Lowe.

Under seriens första säsong är Leslie en ganska klantig huvudperson och jag tycker att hennes utveckling rör sig i en roligare riktning när hon under resterande säsonger får vara kompetent men driven och hetsig på ett sätt som skapar minst lika mycket humor. Klantighetsfacklan tas istället över av Chris Pratt som aldrig blir mer än labradordumglad, vilket samtidigt funkar bra när han teamar med Aubrey Plazas nollställdhet och cynicism.

Majoriteten av säsongerna är komediguld men serien tappar tyvärr rejält på upploppet och de sista avsnitten känns rent ut sagt meningslösa. Mer till för att ett tajt gäng ska få hänga tillsammans en sista gång än att de egentligen har särskilt mycket att förmedla till oss som tittar. Det är ett problem som Parks & Rec delar med många liknande serier – mycket går ut på att ett gäng vasskantade individer ska börja slipa varandra lite mindre vassa. Sedan handlar det bara om vad som ska ta slut först, dynamiken eller skärpan. Men fram det händer är Parks & Rec en serie som håller alldeles utmärkt, trots att den har ett par år på nacken.

Bonus:
I säsong fyra avslöjas det att Leslie även är författare till boken Pawnee: The Greatest Town in America. Den har givetvis sedan dess även hittat fram till fysiska bokförsäljare (publicerad 2011), men om du inte är ett betydligt större fan av serien eller Leslie själv än jag är det inte ett köp jag rekommenderar. Milt underhållande, men långtifrån lika rolig som serien.