Hop down front then doodle back
Mooch to your left then mooch to the right
Hands on your hips and do the mess around,
Break a leg until you’re near the ground

Se där, grundstegen till ”the old black bottom dance”! Eller, som man också kan beskriva den, ”a fairly simple step punctuated by a slap on the rear end”. Bluessångerskan Ma Rainey, ”the mother of blues”, hittade inte på dansen (som hade sitt ursprung i New Orleans). Däremot drog hon nytta av den (och dess ekivoka dubbeltydighet) i en av sina största hits, Ma Rainey’s Black Bottom. Som av en händelse skriven exakt hundra år före filmen som bär samma namn.

En het julidag i Chicago 1927 samlas fyra musiker i en studio för att spela in ett antal av Ma Raineys låtar och först på listan står Ma Rainey’s Black Bottom. Men Ma är en egensinnig artist och därför blir det mer prat under de långa inspelningspauserna än sång och musik.

Det kommer inte som någon större överraskning att Ma Rainey’s Black Bottom bygger på en pjäs med samma namn från 1982 av amerikanske dramatikern August Wilson, också kallad ”theater’s poet of Black America”. Varken när det gäller framställning eller innehåll. Upplägget är nämligen ett nästintill klassiskt kammarspel, där i princip hela filmen äger rum i den lilla inspelningsstudion. De få scenerna från gatan utanför betonar alla de svarta musikernas utanförskap, ety detta är en berättelse om ”the african-american experience”.

Därför rymmer Ma Rainey’s… lika många monologer som dialoger, där rollfigurerna får spegla olika delar av detta arv. Hur mycket ansvar bär det svarta samhället för sin egen eventuella resning 1927, dryga 60 år efter inbördeskrigets slut? Förlita sig på Gud eller se till att ta saken i egna händer? Spela med i det vita samhällets spel eller försöka hitta en egen väg? En svart präst som blir kallad för en skymf mot Gud för att han bär kors och en bibel, en svart kvinna som blir våldtagen mitt på blanka dagen av sina vita grannar, den svarta bluessångerskan som bara är viktig för ”the white man” till dess att själva inspelningen är fäst på stenkakan.

I det perspektivet är förstås Ma Rainey’s… en ”viktig” film. Den har också ett manus som lyckas plocka in många olika facetter av denna ”african-american experience”. Rollprestationerna från särskilt Viola Davis som Ma Rainey och Chadwick Boseman som den kaxige trumpetaren Levee Green är imponerande, om än teatraliska. Och det är det teatraliska som någonstans fastnar lite i min filmtittarhals. Till slut blir Ma Rainey’s… i allt för hög utsträckning en filmatiserad pjäs, utan ett naturligt flow. Möjligen ska också en viss del av den skulden läggas vid regissören George C. Wolfs fötter då han i likhet med pjäsförfattaren Wilson i första hand tycks vara dramatiker.

Jag hade hellre sett en ännu mer experimentell framställning som inte försöker sy ihop de olika bilderna inom ramen för skivinspelningen, utan än tydligare lyfter fram dem var och en för sig. Nu avslutas filmen med utsnitt på dels Ma, dels Levee, och det enda de har gemensamt vad gäller historien som filmen försöker berätta är att de bägge är svarta.

Få lär väl ha missat att Ma Rainey’s… inte bara innehåller en omtalad prestation från Black Panther himself, Chadwick Boseman, utan att detta också blev hans sista rolltolkning innan han avled i slutet av augusti 2020. Levee Green är en hetsig rollfigur som snarare bör tolkas som en representant än en verklig person och utifrån de förutsättningarna tycker jag att Boseman som sagt gör ett bra jobb. Att han redan då varit sjuk i tre år gör det hela inte mindre imponerande.

Men som helhet blev jag inte mer fångad av Ma Rainey och hennes black bottom än att denna filmatiserade pjäs inte är något som triggar mitt omtittningssug.