alt. titel: Med livet framför sej, Med livet foran seg, The Life Ahead, Rosa e Momo
Antingen har det blivit någon interkulturell missuppfattning inom Netflix eller också försöker streamingtjänsten uppvigla en talspråksrevolution med sin svenska titel på denna italienska film. Men den som i alla fall har (nästan) hela livet framför SIG är den 12-årige Mohamed, kallad Momo. Han är föräldralös sedan hans mor dog och har hittills bott hos en gammal läkare.
Men dr. Cohen känner att han inte är man nog att försöka uppfostra en vildsint grabb som går sin egen väg och tycks rätt bestämd på att den vägen inte behöver vara super-laglig. Han ber sin bekant madame Rosa att ta hand om Momo eftersom Rosa under sitt liv tagit hand om andra behövande barn. Hon är en bestämd kvinna som inte tar skit från någon, allra minst Momo, och sakta men säkert börjar hon och affärsinnehavaren signore Hamil styra in Momo på en annan livsväg.
Ännu en av alla dessa filmer som skulle ha kunnat heta ”en oväntad vänskap” men som därmed skulle ha seglat under falsk flagg eftersom den framväxande relationen mellan den senegalesiske pojken och Auschwitz-överlevaren inte är det minsta oväntad. Det som möjligen är lite oväntat i sammanhanget är att madame Rosa spelas av ikonen Sofia Villani Scicolone, mer känd som Sophia Loren.
I den mån detta är en relationsfilm mellan en äldre kvinna och en ung pojke funkar väl dynamiken mellan Loren och Ibrahima Gueye, som spelar Momo, helt ok. Hon är lagom bitsk och sträng för att så småningom visa sitt goda hjärta medan han inledningsvis är vildsint och arg för att undan för undan våga lita på att Rosa inte kommer att svika honom som så många andra har gjort i hans liv.
Med livet framför sej är regisserad av Lorens son, Edoardo Ponti, och bygger på en bok av den franske författaren Romain Gary. Jag vet inte om det är regin det hänger på eller att relationsutvecklingen är så välbekant, men filmen känns märkligt tam. Trots att det inte saknas dramatik i vare sig Momo eller Rosas liv kommer väldigt lite av det fram i berättelsen som jag upplever det. Jag hittar alldeles för lite att engagera mig i, här finns en distans mellan mig som tittar och den historia som Ponti velat berätta.
Hade man spelat mer på Rosas Auschwitz-erfarenheter hade det antagligen framstått som lättköpta poänger men jag undrar om det ändå inte hade kunnat göra hela anrättningen lite livligare. Exempelvis ställa judarnas situation då mot de italienska invandrarnas idag. Nu får vi en kort glimt av en slags razzia mot prostituerade, varav de flesta ser ut att komma från länder utanför Europa, men sedan blir det inte så mycket mer av det. Vi får heller inga scener där Momo diskrimineras eller kränks på grund av sin senegalesiska bakgrund, så i någon mening signalerar ju Med livet framför sej att det inte är särskilt viktigt i sammanhanget.
Filmen är inte dålig, särskilt inte om jag som sagt lyfter fram rollprestationerna från Loren och Gueye. Samtidigt rullar den mest bara på, utan att lämna något större avtryck, bortsett från en del förföriska vyer av den östitalienska kuststaden Bari. Nästa år i Italien?
Tack för Sophia-tipset från podden Snacka om film! som reser filmvärlden runt under 2021. Lyssna för att se vart färden går nästa månad.
Rörliga bilder och tryckta ord 