Juliane och jag (1982)

Dags för ett återbesök i min gröna ungdom! Som tonårig var Inger Edelfeldt en av mina svenska favoritförfattare och jag fastnade särskilt för ”komma ut”-skildringen Duktig pojke (där jag till min förvåning först nu läser mig till att första utgåvan tydligen ska vara ganska annorlunda mot de senare) och Juliane och jag.

”Jaget” i Juliane och jag är den fjortonåriga Kim som lever med en helt vanlig familj och går i en helt vanlig skola med allt vad det innebär av läxor, trista lärare och taskiga mobbare. Kim är dock nyfiken på mörkermakter, ockultism och magi, ett intresse som absolut inte delas av hennes bästa kompis Yvonne. I ärlighetens namn är Kim och Yvonne kompisar mest för att de inte har någon annan att ty sig till, snarare än att de har särskilt mycket gemensamt. Men en dag börjar Juliane Lind i Kims klass och efter en något trevande start tar flickornas vänskap fart tack vare att de delar ett intresse för skräck och mystik.

Edelfeldt använder en hel del vardagsrealism, både för att relativisera, kontrastera, normalisera och legitimera Kim och Julianes intresse för det övernaturliga och icke-realistiska. Ibland uppfattar jag att hon är ute efter en komisk effekt när boken ställer exempelvis magiska ritualer mot prosaiska vardagshändelser som snokande grannar.

Författaren låter också Kim och Juliane då och då fundera över saker som är hemska, så att säga ”på riktigt”, som mobbare, kärnvapen, cancer eller döda morfäder. Därmed framstår intresset för det ”lagom magiska” i ännu högre utsträckning som en slags verklighetsflykt. Särskilt märks dock realismgreppet i flickornas kontakt med vuxenvärlden, ofta i form av lärare eller föräldrar.

Vuxenvärlden beskrivs på det hela taget som oerhört främmande, en värld eller en kultur som de unga huvudpersonerna har svårt att relatera till. De vill absolut inte associeras med den eftersom det i deras ögon verkar oerhört tråkigt att bli vuxen. I samtal med vuxna tvingas man konversera om ”krukväxter och romerska kejsare”. Kim funderar över om det till och med är så att man förlorar alla sina ”hisnande känslor” när man blir vuxen. Vägen mot vuxenblivandet synes enbart kantad av besvikelser och krossade illusioner – att bli kysst på riktigt var exempelvis inte alls den fantastiska upplevelse som Kim fått intryck av från Starlet.

Det övernaturliga tycks inte ha någon som helst plats i vuxenvärlden och ett av glappen i Kim och Yvonnes vänskap är att Yvonne, i Kims ögon, redan är på väg in i ett liv som handlar om familj och jobb. Tillsammans med Juliane kan Kim däremot fortfarande göra barnsliga saker utan att behöva skämmas för det, som att stirra ut folk på tunnelbanan bara för att se hur de reagerar.

Men vännerna vänder sig inte bara mot vuxenvärlden, utan också mot en stereotyp tonårsmall. De har inget som helst intresse av att hänga nere vid tunnelbanan eller smygröka. Ibland upplever Kim det till och med som om hon fötts in i en dröm och inte alls har någon plats i verkligheten. Flickorna markerar sitt avståndstagande i både yta och känslor. Det är viktigt med kläder och smycken som matchar deras sinnesstämning (melankolisk och dyster) och intresse för det mystiska. Flickorna älskar att läsa verk som Dracula eller Macbeth, lär sig långa citat utantill och skriver egna berättelser med samma teman. Särskilt Kim drömmer sig gärna bort till vindpinade hedar, dystra slott, illavarslande tavlor och ungmöer i nöd. Hade boken varit skriven ett tiotal år senare hade duon utan tvekan kallats för ”gothare”.

Edelfeldts debut Duktig pojke hade, som titeln antyder, en manlig huvudperson. Kim och Julianes värld är däremot en uteslutande kvinnlig sådan. Pojk- eller mansvärlden upplevs lika främmande som den vuxna. Ibland till och med farlig, med sina (hetero)sexuella övertoner – Kims fantasier och drömmar innehåller både oönskade graviditeter och missfall. Varken Kim eller Juliane verkar någon gång fundera över att deras manliga klasskompisar kanske känner samma press som de själva att passa in i en mall eller att den gällande normen stipulerar heterosexuella relationer mellan män och kvinnor. I det fallet finns också en uppsjö av välbekanta bilder eller beskrivningar att ta till för att uttrycka sin kärlek (allt från smöriga dikter (givetvis skrivna på engelska!) och gråtande flickor till förlupna adelsdamer och mörka främlingar).

Det Kim och Juliane eventuellt känner inför varandra är däremot inte lika lättillgängligt, utan laddat med betydligt mer mystik. De homosexuella anspelningarna är fåtaliga och ligger snarare som en undertext i hela romanen där det i mina ögon står läsaren ganska fritt att tolka in något allvarligare i Kim och Julianes vänskap.

Trots att Juliane och jag är något äldre än jag själv var när jag började i åttan är igenkänningsfaktorn hög i mycket som rör både skola, kompisar och intresset för det ockulta. Jag skulle inte vilja påstå att jag på något sätt närmade mig en mer renodlad goth-kultur i den åldern (svårmodig melankoli har aldrig varit riktigt min grej) men vem är inte nyfiken på djävulen, vampyrer och häxor? Nu är det förstås svårt att bedöma hur Juliane och jag skulle tas emot av en yngre publik, men jag måste säga att boken åldrats betydligt värdigare än jag kanske trodde att den skulle göra. Längtan efter det himlastormande melodramatiska, i kombination med lite mystik, är kanske något som överskrider generationsgränserna?