Looper (2012)

Nämen, se där?! Tamejtusan om jag inte också hade Rian Johnsons tidsresesuccé Looper stående? På så sätt kunde jag komplettera mitt lilla Johnson-mini-maraton (eller är två filmen kanske bara en spurtdistans?). Återigen står Johnson för både manus och regi, vilket på det hela taget tycks vara en vinnande kombination.

Joe är en torped eller lönnmördare i framtiden. Fast i nutiden. Som ändå är framtiden… Låt mig förklara. I mitten av 2070-talet uppfinns tidsresetekniken. Eftersom det blivit hart när omöjligt för brottslingar att göra sig av med alla sina lik (tack vare ett starkare rättsväsende, alternativt mäktigare övervakningssamhälle) kommer man på en smidig lösning. Skicka tillbaka dem till 2040-talet och låt män som Joe ”ta hand” om offren medelst en rejäl puffra.

Joe och hans gelikar tjänar bra på sin business och behöver inte slåss för brödfödan på de hårdnackade stadsgatorna. De kan istället ägna kvällar och nätter åt droger, partaj och prostituerade. Men det är klart att det finns en nackdel med kneget – förr eller senare är personen som skickas tillbaka för att bli skjuten ditt 30 år äldre jag och i samma sekund som muskedundret går av har dödsuret börjat ticka.

Joe blir förstås ställd inför detta val men misslyckas med skottet, samtidigt som hans 50+-jag är fast besluten att ta hand om den mystiske ”regnmakaren”. En ny sorts boss som Joe senior anser kan lastas för hans älskade hustrus död. På den klassiska frågan ”vad skulle du göra om du stötte på den femårige Hitler?” har Joe senior svaret helt klart för sig. Alltmedan Joe junior mest är förbannad över att ha fått sitt liv vält över ända av den envise gubben. Hans äldre jag har ju redan haft sin chans – varför ska Joe försitta sina kvarvarande 30 år bara för en kvinna som han med lätthet kan strunta i att träffa?

Looper är något helt annat än The Brothers Bloom. Borta är den underfundiga humorn och quirky-heten, inklusive den lättsamma visuella komedin (även om här finns en del halsbrytande klipp). Johnsons sci-fi är bister, rå och gruvlig. Det är inget vackert världsbygge han presenterar, men desto mer fantasieggande i en hejdlös blandning av western, noir samt både cyber- och steampunk. På hans gator blir tjuvar skjutna i ryggen utan pardon och folk måste slänga sig upp på trottoarerna för att inte bli påkörda av Joes vrålåk.

För detta är ganska uppenbart en film om Joes resa. En person som skulle kunna tas för den klassiske westerntypen ”the man with no name” (som exempelvis i För en handfull dollar till och med heter Joe). Men innan dess är vår huvudperson inte stort mer än en bortskämd snorunge med fullt fokus på sina flådiga prylar, coola kläder och sitt sparade Judas-silver. Att hjälpa sitt äldre jag finns inte på kartan, det enda Joe är intresserad av i den relationen är att se till att han själv inte råkar illa ut.

Jag får intrycket av att Johnson främst velat berätta en ganska intrikat historia om den här resan och förhållandet som uppstår när ett äldre och erfarnare (om än inte mer rationellt) jag ställs mot ett yngre och mer omoget. När Joe d.y. försöker lura ut hur allt hänger ihop smäller Joe d.ä. resolut näven i bordet och ryter ”It doesn’t matter!” Allt han är intresserad av är att rädda kvinnan som med sin kärlek räddat honom (även det en ganska klassisk western-trope i mina ögon).

I The Brothers Bloom fastnade jag mest för rollbesättningen av Rachel Weisz. Även här finns anledning att glädjas åt Emily Blunt i rollen som den ensamma farmarhustrun (ännu en välbekant western-karaktär) Sara. Blunt gör som vanligt ett bra jobb genom att både vara tuff och hård samtidigt som hon är känslomässigt öppen och trovärdigt rädd. Det är dock svårt att prata om Looper utan att också nämna Bruce Willis och Joseph Gordon-Levitt i rollerna som den äldre och yngre Joe. Båda övertygar som schatteringarna av en och samma person, särskilt tack vare ett snabbt mini-montage som förklarar hur en självupptagen streber förvandlas till en trasig man. Nu var det förvisso ett tag sedan jag såg en ny Bruce Willis-film men jag vill påstå att han här gör en av sina finaste rolltolkningar på länge. Och med tanke på att Willis filmografi sedan 2012 i förskräckande stor utsträckning bestått av uppföljare och/eller direct-to-DVD-filmer tror jag att det är ett omdöme som håller.

Om Rian Johnson skulle få för sig att göra en film i samma anda som Looper och som är lika mycket bättre som Knives Out var jämfört med föregångaren The Brothers Bloom, då har vi verkligen en film att se fram emot!