Ratatouille (2007)

Idag får jag haka på bloggkollegan Jojjenitos Pixar-fredagar, tack för det!

***

alt. titel: Råttatouille, Rottatouille

Vem som helst kan inte bli en stor konstnär, men en stor konstnär kan komma varifrån som helst. Till och med från avloppsledningarna. Råttan Remy har blivit separerad från sin familj under en storm och när han vågar sig upp från underjorden visar det sig att han är i Paris. Vilket är tur eftersom Remy älskar mat och, som alla vet, finns den finaste matlagningskonsten i Paris.

Närmare bestämt på restaurangen som grundats av den kände kocken Auguste Gusteau. Känd, eftersom han dels alltid lyckades överraska sina gäster med sina rätter, dels hävdade att alla kan laga mat. Till och med en råtta. Och Remys matlagningsinstinkter behövs hos Gusteaus då restaurangen gått ned sig efter grundarens bortgång. Borta är experimenterandet, istället håller man sig exakt till Gusteaus gamla recept. Varför utmana det gamla och välbekanta som man vet funkar?

Men om man bara håller sig till det gamla och välbekanta, hur ska man någonsin kunna upptäcka något nytt? Ratatouille plockar banne mig upp vartenda välkänt Disney/Pixar-tema i denna åttonde Pixar-film. Remy måste acceptera sin egen identitet och få sin familj att också acceptera den. Det är viktigt att tala sanning samt vara ärlig och principfast samtidigt som man måste vara öppen för förändringar. Förmågan att se skönheten, smaken eller potentialen i det som synes vara skräp.

Vad som befriande nog däremot inte förekommer i Gusteaus kök är en klassisk Disney-prinsessa. Istället har vi den stentuffa Colette som omgående får peka ut det faktum att kockvärlden fortfarande är ett patriarkat och att det suger. Den klassiske tecknade film-hjälten eller protagonisten är i fallet Ratatouille delad i två – råttan Remy och den fumlige men godhjärtade Alfredo Linguini. Det är Remy som måste hitta sig själv och Alfredo som måste lära sig vikten av sanning och vänskap. Skurkrollen är däremot så klassisk den kan bli – köksmästaren Skinner är kortväxt, argsint och girig.

Historien böljar lite fram och tillbaka och ibland kan det kännas lite forcerat med alla turer för att fylla speltiden. Å andra sidan tar berättelsen om Remy inte alltid den mest förväntade vägen och det är en genuin snällisfilm. Man har också plockat upp och gjort en i mitt tycke väldigt rolig version av den klassiska Askunge-klänningsscenen som varenda svensk sannolikt kan utantill efter otaliga julaftnar med Kalle & hans vänner.

Det är också svårt att ogilla en film som så skamlöst hyllar njutningen som finns i god mat och gedigen matlagning. I Ratatouille är mat och smaker ett veritabelt fyrverkeri i munnen, en visuell metafor som filmen smart nog använder med måtta. Och minsann hittar vi här inte också en i sammanhanget given parallell till Prousts välkända användande av en Madeleine-kaka som en minnestrigger (självklart finns artikeln ”Madeleine de Proust” på franska Wikipedia).

Trots att Ratatouille har mer än tio år på nacken är den dessutom fortfarande så snygg att jag tappar andan. Remys päls! Remys päls när den blivit blöt! Remys genomlysta öron och tassar när han sätter dem mot sidan av en glasburk! Rörelsemönstret hos en degliknande råttkropp! Överhuvudtaget tycker jag att filmen gör ett fint med jobb att levandegöra Remys råttperspektiv för oss människor när han rinner över golvplattor, kastar sig in under spisar och hukar för trampande fötter.

Ratatouille är inte den bästa Pixar-filmen i mina ögon (men snälla, be mig inte bestämma mig för vilken som är det…) men den hör tveklöst hemma i det övre skiktet.

Annons