Efter en nyss avslutad titt på Disneys ny-version av Cinderella passade det alldeles utmärkt att fortsätta med Nanny McPhee. De sju barnen Brown har nämligen överdoserat på sagor om elaka styvmödrar och frånvarande fäder.

Nu är begravningsentreprenören Cedric Brown i och för sig inte död (eller ens försvunnen) men sedan barnens mamma gick bort har han liksom inte riktigt orkat engagera sig i dem på samma sätt längre. Han för långa konversationer med sin frånvarande hustru men tar sig inte tid att vare sig läsa för lilla Chrissie eller prata allvar med Simon.

Barnskocken har tagit på sig uppgiften att vara ”very, very, very naughty” för så länge de är det, kommer ingen kvinna vid sina sinnens fulla bruk att vilja gifta sig med deras far. Men då har de inte räknat med den ekonomiska utpressningen som den rika Aunt Adelaide kan utöva mot deras far eller hur enormt giftassugen änkan Selma Quickly är.

Den som eventuellt kan hjälpa dem är någon som de minst av allt anar står på deras sida – den strikta (men möjligen aningens magiska) Nanny McPhee.

Nanny McPhee, med manus av Emma Thompson, bygger på en trilogi böcker om Nurse Matilda (oklart varför namnet ändrades till filmen). Jag måste säga att jag blir omåttligt nyfiken på om författarinnan Christianna Brand verkligen klarade sig undan att stämmas av P.L. Travers, upphovskvinnan till den betydligt mer välkända nannyn Mary Poppins.

För här känner vi såklart igen den humorbefriade och strikta barnsköterskan som har ett magiskt trick eller två i klänningsärmen för att handskas med såväl vanartiga barn som otrevliga släktingar. En kvinna som med list och ränker får barnen att själva vilja säga ”tack” och ”förlåt”. Samt gå och lägga sig när de blir tillsagda.

Regissören Kirk Jones har inga stordåd på CV:n och hur kompetent Emma Thompson nu är som skådespelare lämnar hennes manusskrivartalanger en del övrigt att önska (förutom dagens film, exempelvis Last Christmas och Bridget Jones’ Baby). Nanny McPhee saknar charmerande lillgamla barn, allt för mycket av humor, bett och magisk konsekvens. Trollerierna dyker snarare upp som ad hoc-lösningar, när resten av historien gått i stå. Plus ett avslutande snöfall som makes no freakin’ sense whatever.

Thompson har själv dessutom axlat rollen som Nanny men gör i mina ögon inte något särskilt med den. Eventuellt stod hennes extrema latex-make up i vägen för den bedömningen, för Nanny McPhee ska förstås vara häx-likt ful med stora vårtor, potatisnäsa och en utstickande framtand. Eftersom även Angela Lansbury utrustats med en enorm latex-kran är det inte utan att jag undrar om man hoppade på något slags två-för-priset-av-en-erbjudande. Detsamma gäller de olyckliga försöken till CGI som tyvärr inte åldrats särskilt väl.

Jag undrar också om inte Nanny McPhee lider av svårartat lillebrorskomplex gentemot Lemony Snicket-filmen (som kom året innan). Det känns som om filmmakarna velat åkalla samma skruvade sago-känsla men inte lyckats göra den vare sig tillräckligt mörk, snygg eller rolig. Alla färger, från väggar till klänningar, är grälla snarare än maffiga eller uttrycksfulla. Och tyvärr är alla barnen, utom ett lysande undantag, lite för unga för att övertyga i sitt skådespeleri. Thomas (Brodie-) Sangster i rollen som Simon bevisar däremot varför han synes vara den ende som gått vidare till någon slags karriär att tala om.

Vid sidan av Thompson och Lansbury ser vi också Colin Firth som den sörjande fadern Cedric och Kelly Macdonald som köksan Evangeline, vilken från första filmrutan givetvis är som klippt och skuren för att bli Cedrics nya fru och barnens (snälla) styvmor.

Med Lemony Snicket och Mary Poppins (givetvis Disney-musikalen alla dagar i veckan) i bakhuvudet är det lätt att se vartåt Nanny McPhee siktade men också hur förtvivlat uselt filmens prickskytte var.