Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)
Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.
Mitt i denna makt- och roffarhistoria dimper det dessutom ned en ovanligt aggressiv (och snabbfotad, yay) zombie-smitta, vilken förstås får ta färg av (men också påverka) klasskillnaderna. Det hela har alla möjligheter att mynna ut i en jävligt blodig och högst effektiv revolution. Undertexterna, som också innehåller ljudöversättningar, stavar inte sällan kombon ”snarling-screaming-munching”.
Jag hade ett vagt minne att bloggkollegan Filmitch talat väl om Kingdom för ett tag sedan och med bara 12 avsnitt att klämma var saken biff. Och jag blev verkligen förtjust i denna zombiehistoria! Produktionsvärdet i hela serien känns oerhört högt med påkostat foto (såvitt jag kan bedöma i alla fall), kostymer och miljöer.
Efter ett zombie-Halloween-tema har jag varit lite mätt på zombies i största allmänhet och zombiefilmer som främst ska handla om hur människor överlever i synnerhet (”In truth, it is us who are the walking dead…”). Men Kingdoms blandning av maktkamp och zombies funkade alldeles utmärkt även om klassanalogin med själva smittan ibland blev något övertydligt. Men jag tyckte ändå att den gjorde det bra, kanske för att det hela utspelades i en historisk miljö som jag inte kan ett skit om. Vilket förstås innebär att jag inte har någon möjlighet att avgöra hur korrekt Kingdom är i det avseendet.
Två saker drog ned helhetsintrycket – slutet på säsong 2 väckte mer irriterade frågor än nyfikenhet på fortsättningen samt den svage, fege och givetvis klumpige comic relief-karaktären Cho Beom-pal. Men förutom det, en mycket trevlig blandning av zombieklägg, spänning, nation vs blodsaristokrati, hjältedyrkan, klasskamp och over the top-sentimentalitet på det sätt som bara koreaner kan.
A Series of Unfortunate Events (2017-2019, 3 säsonger och 25 avsnitt)
Efter den senaste återtitten på filmen A Series of Unfortunate Events med Jim Carrey i rollen som Count Olaf blev jag påmind om att det fanns en TV-serie med samma namn. En Netflix original-serie icke desto mindre och en riktigt fin guldklimp i streamingtjänstens utbud.
Filmen knökade ihop de tre första böckerna i en och samma berättelse och lät det hela sedan få en (förhållandevis) tillfredsställande (och humoristisk) upplösning. TV-serien lägger däremot två avsnitt per bok och förhåller sig dessutom relativt bokstavstrogen till förlagan. Fortfarande är stämningen dock mer komisk jämfört med böckerna, vilka förvisso kan vara både sarkastiska och satiriska men som samtidigt är påtagligt dystra. Count Olaf och hans hantlangare är i böckerna inga man skrattar åt, utan bara rakt igenom en hemska människor.
Serien har alltså valt att lätta upp framställningen genom att lägga till en hel del dialog och, viktigt i sammanhanget, castat Neil Patrick Harris i rollen. Jag är väldigt förtjust i Carreys Olaf men frågan är om inte Harris faktiskt är en ännu bättre greve. Med rollfigurens hela utveckling bokserien igenom får han förstås också mer att jobba med. Dock har man valt att även behålla förlagans mörker, särskilt i form av den hög med lik som Olaf lämnar efter sig i sin framfart.
Det kompletta formatet gör också att vi får stifta bekantskap med många nya rollfigurer, varav flera porträtteras av välkända fejs som Joan Cusack, Nathan Fillion, Don Johnson och Morena Baccarin. Bland den månghövdade skaran skulle jag särskilt vilja framhålla Lucy Punch som Esmé Squalor, syskonen Baudelaires vårdnadshavare i The Ersatz Elevator, och Kitana Turnbull som den vidriga lilla mobbaren Carmelita Spats. Båda gör sina roller ljuvligt maliciösa, hänsynslösa och roliga. Punch påminner i sin rolltolkning en hel del om Jennifer Saunders.
Utseendemässigt har man valt att gå hårt på CGI-alternativet när det gäller både exteriörer och interiörer. För min del funkar det alldeles utmärkt eftersom det passar väl ihop med känslan av förhöjd sagoboksverklighet som påminner om exempelvis Wes Anderson, Michael Wylies Pushing Daisies eller Tim Burton. Vilket inte är det minsta konstigt eftersom produktionsdesignern till Edward Scissorhands, Bo Welch, också varit djupt inblandad i den här produktionen.
Om du, liksom jag, gillar meta-tunga och ordfyllda berättelser om ”clever and reasonably attractive orphans” kan jag rekommendera detta med varm hand.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Tack för ping och kul att du gillade serien. Håller med om dina invändningar. Slutet kändes mest som en ursäkt till att öppna för en tredje säsong. Vet inte om jag är klar med denna serie för mig kändes berättelsen avslutad. Comic-reliefen finns ju allt som oftast med i de koreanska filmerna. Jag har vamt mig vid det här laget och tar den onda med det goda. Visst var huvudbonaderna utsökta ett mode jag tycker Dressman skulle anamma.
ASOUF har jag bara sett filmen och den hamnar väl på ok för mig så jag är inte helsåld på tv-serien. Dottern gillade den dock vad jag minns.
Detsamma, jag kände mig helt klart klar med berättelsen. Haha, vem vet, de kanske finns på koreanska Dressman?
Ok, filmen är ju 5/5 för min del så att ge mig på serien var en no-brainer
Kingdom är nog min absolut favorit just nu av serier som är pågående. Gillar den SÅ mycket!
@Karin: Ja, den kändes verkligen som en frisk fläkt. Faktiskt bättre än förlagan kan jag tycka
Ang Kingdom syftar du på Rampart eller något annat jag missat?
@Filmitch: Nu är jag inte riktigt med på vad du menar? Aha, du menar i min kommentar om film vs serie? Nej, då syftade jag på Lemony Snicket, den filmen är 5/5 för min del