Bloodshot (2020)

Damn it, Bravo Six, I told you to hold! Men nä, det där med att lyssna på order eller ens goda råd ligger inte för marinsoldattuffingen Ray Garrison. Han får också bekräftelse på att han gör alldeles rätt när han dödar skurken, räddar gisslan och därmed blir belönad med en idyllisk semester på Italiens Amalfi-kust tillsammans med snygg-hustrun Gina. I den mjukt belysta hotellsängen har de sex på det där sättet som bara perfekta Hollywood-par har när det ska understrykas hur hemskt det blir när skiten oundvikligen träffar fläkten.

Ett styck rasande hämndincitament och skott i pannan senare vaknar Ray upp hos Rising Spirit Tech och doktor Emil Harting. Rising Spirit har bestämt sig för att satsa på militärens ”prime asset” – soldaten – och utvecklar nu olika typer av förbättrande stridsteknologi. Ray själv har blivit värd åt miljoners miljarders nanorobotar som gör honom superstark och dessutom ger honom förmåga att mer eller mindre omedelbart hela sina egna skador. Plus att han i processen påminner om en Twilight-glitter-vampyr. Bara vinstlotter för Ray…

Men så kraschlandar minnet av Ginas död i hans återuppväckta hjärna och det är dags att ge sig ut på hämnarstråt. Om det bara vore så enkelt… Ray ska komma att upptäcka att det inte alltid är särskilt välgörande för vare sig den fysiska eller mentala hälsan att vara en produkt av det militärindustriella komplexet.

Det närmaste jag kommer att diagnosticera Bloodshot är att se den som en slags kombo mellan Robocop, Total Recall och Iron Man. Iron Man eftersom Ray efter sin kroppsliga uppdatering får springa omkring med något slags batteri på den imponerande bröstkorgen. Samtidigt blandas Robocops moderna Frankenstein-historia med den förutsägbara förvirringen inför vad som är verkliga minnen och vad som är inplanterat. Så i det blev jag ändå positivt överraskad eftersom det åtminstone innebar att jag faktiskt var tänkt att sitta och sucka över alla klichéerna som samlas på hög under filmens inledning.

Bloodshot hade också goda förutsättningar att överraska positivt, dels eftersom mitt intryck var att filmen blivit fullkomligt nergjord av recensentkåren, dels eftersom ett av produktionsbolagen var Original Films (vars mission alltid verkat vara att göra filmer som är den diametrala motsatsen till företagsnamnet). Men allt eftersom filmen fortlöper staplas genvägarna och dumheterna på hög lika snabbt som Ray expedierar skurkar. När vi väl är framme vid slutfajten har vi tagit en direkt-genväg rakt in i dumheterna.

Plus en sjuhelvetes massa CGI (som sig bör i en film som innehåller virtuella minnen och avancerad teknologi). Filmen innehåller i och för sig en ganska cool action-fajting-sekvens som bygger på en kraschad lastbil full med mjöl. Men samtidigt blir just mjöl-detaljen så pass krystad att scenen mest känns som ett coolt koncept som pressats in utan att egentligen göra någon skillnad för själva handlingen..

Jag vet ärligt talat inte ens om det är meningen att man ska försöka tolka in något slags tema eller budskap i filmen eller om den enbart siktat på att vara en ösigt våldsam serieadaption. Vill man vara riktigt välvillig skulle man möjligen kunna se hela spektaklet som en slags bekräftelse på att soldater alltid får en raw deal och borde hålla ihop. Reaktionen från Vin Diesels Ray på att Harting, i form av Guy Pearce, förvandlat honom till en hämnarmaskin är att bli en…hämnarmaskin. Trots att han alltså en kort stund tidigare stått och ryat om att Harting minsann inte vet tillräckligt mycket om honom, Ray, för att veta vad Ray är. Well, apparently he did…

Och trots att jag inte riktigt vet varför jag ens bryr mig, kan jag inte låta bli att notera att Vin Diesel, född 1967, först paras ihop med brittiska Talulah Riley, född 1985, och sedan med mexikanska Eliza Gonzáles, född 1990.

Jag kan inte påstå att jag efter filmen känner mig det minsta nyfiken på Bloodshot som seriefigur. Det enda jag möjligen känner mig ännu mindre nyfiken på är en shared cinematic universe-franchise, men de planerna verkar lyckligtvis ha gått i stå nu när upptakten än så länge inte ens spelat in sin egen budget.