Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Som av en ren slump (or is it…?!) kom dock bägge regissörerna med varsin historisk film 2010 och av ingen annan anledning än min inbillade parhäst-ighet valde jag att se dem mot varandra. Men även om jag hade tänkt på dem som ungefär sammanfallande i tidsperiod, räcker det ju att kolla in titlarna för att inse att de absolut inte delar det sambandet. Neil Marshalls Centurion andas romarrike (120-tal) medan Christopher Smiths Black Death låter ana betydlig senare århundraden (närmare bestämt 1348).

Bägge utspelas dock i Storbritannien och det råder ingen brist på vare sig lera, köld eller jävligheter. De respektive handlingarna rör sig också kring en välbekant grupp som ställs mot en annan, och (förstås) hotande, grupp. I Centurion har romarna en knackig relation med de upproriska pikterna som vägrar inordna sig i det romerska väldet. Marshall har i någon mån gjort en remake på både Dog Soldiers och Doomsday när en blandad grupp soldater måste fly undan mordiska urinvånare. Med sin klassiska ”leave no man behind enemy lines”-trope som övergår i en lika klassisk ”manhunt”-trope skulle filmen lika gärna ha kunnat utspela sig i Vietnam på 60-talet, i Jugoslavien på 90-talet eller i Irak på 00-talet.

I Black Death härjar (som titeln antyder) pesten hej vilt i England och det enda man inte kan komma överens om är ifall den är en Guds straffdom eller orsakad av illvilliga demoner, häxor och trollkarlar. Ett litet gäng veteraner från hundraårskriget (som fortfarande bara var i allra första början av de där dryga hundra åren) har fått i uppdrag av kyrkan att undersöka en liten by som ryktas ha undkommit pesten helt. Här måste det ligga ett helt gäng demoniska hundar begravna?! Den unge munken Osmund som följt med som guide är dock inte lika säker på den saken, ety han är en rosenkindad yngling och tillräckligt ung för att hellre fria än fälla.

Marshall har i Centurion fått 12 mille att sätta sprätt på och gått fullkomligt CGI-crazy bananas för stålarna. Det är oklart hur mycket Smith hade att röra sig med för Black Death (sannolikt betydligt mindre) men han har i alla nöjt sig med att försöka skapa stämning med landskapsvyer, dimmiga marskland, magiska föremål samt en rejält kläggig ljudpåläggning av avskurna halsar, genomborrade bukar och sönderslitna kroppar. Det blir kanske lite väl mycket av det goda ibland men funkar ändå avsevärt bättre än den väg som Marshall valt. I en inledande fajt mellan hans romare och pikter lyser nämligen varje blodstänk som en fyrbåk och närbilderna på en yxa som klyver en skalle övertygar inte, så här tio år senare.

Ingen av filmerna blev någon större succé vilket sannolikt beror på att de dels dras med flera problem, dels var för prosaiska och icke-skräckiga jämfört med vad publiken hade kommit att förvänta sig av regissörerna. Inkomstmässigt verkar Centurion ha gått ungefär 25 gånger bättre än Black Death, ett faktum som känns grymt orättvist när man ser dem så här i efterhand.

För trots att det som sagt var finns problem med bägge produkterna måste jag säga att Black Death är den klart bättre av dem. Smith försöker i alla fall komma med några slags funderingar kring detta med tro och fanatism plus en liten genusvinkel. Filmen åkallar därmed (även stämningsmässigt) klassiker som Witchfinder General, The Blood on Satan’s Claw och The Wicker Man. Han gör det dessutom ganska bra genom att inte peka ut några direkta hjältar eller offer. Marshall har däremot nöjt sig med en ytterst basal ”behind enemy lines”-historia (som samtidigt är full av onödiga utvikningar och detaljer) och gör inga större ansträngningar för att ge sina rollfigurer det allra minsta djup (däremot är alla superbra på att slåss). Romarna är en invaderande kraft men framställs ändå som orättfärdigt utsatta hjältar. Att dessutom ställa den blonda, blåögda samt omsorgsgivande Imogene Poots mot den mörkhåriga, krigiska samt extremt blodtörstiga Olga Kurylenko blir…inte fräscht, för att uttrycka det milt. Jag tror faktiskt att Centurion tjänat på att göras till en fantasy-film istället för en historisk dito. Då hade i alla fall jag haft lättare att svälja hafsverket.

Sedan Centurion och Black Death har både Marshall och Smith pysslat en del med TV. Smith har dessutom regisserat två filmer vars titlar jag inte alls känner igen (Get Santa och Detour) medan Marshall har fortsatt i den där nedåtgående spiralen han verkar befunnit sig i sedan The Descent, genom den monumentalt usla Hellboy. Dock ser det ut som om de bägge männen än en gång kommer att stå sida vid sida med snarlika titlar 2021 – The Reckoning från Marshall (streaming-premiär 5 februari) och The Banishing från Smith (streaming-premiär 26 mars). Det är inte utan att jag är lite nyfiken på hur rejset kommer att sluta den här gången.

Black Death (2010)

Centurion (2010)