Ballon (2018)

alt. titel: Flykten från DDR, Balloon

Alla som sett Leonardo da Vincis skisser på en ornithopter och vad som skulle kunna vara en primitiv helikopter (alternativt de där filmklippen på misslyckade flygmaskiner som tycktes ligga i en oändlighetsloop på TV under 80-talet) vet att människans önskan att flyga brinner med en het låga.

De franska Montgolfierbröderna var de första att kunna stiga till väders i en luftballong och frågan är om de hade något annat syfte med spektaklet förutom att se om det kunde göras. Och eventuellt för att för evigt bli ihågkomna i böcker om teknikhistoria. Men blott elva år senare hade deras konstruktion redan letat sig fram till mer praktiska användningsområden, när fransmännen 1794 övervakade de österrikiska trupperna vid slaget vid Fleurus.

När den tiden kom, ersattes förstås luftballongerna med zeppelinare, flygmaskiner och helikoptrar. Men det fiffiga med ballonger är deras förhållandevis enkla konstruktion – en tygpåse, lite varmluft och en korg är allt man behöver. Vilket dock inte är det enklaste när man befinner sig i Östtyskland på slutet av 70-talet och vill bygga en illegal ballong för att fly det kommunistiska oket.

Det är icke desto mindre planen för familjerna Strelzyk och Wetzel som bor nära den bayerska gränsen. De är utleda på det östtyska angivarsamhället, risken att när som helst kunna arresteras för vad som helst, bli tillsagd vad man ska tycka och tänka samt dessutom ständigt behöva låtsas vara glad och tacksam över tingens tillstånd.

Att Ballon sannolikt inte kommer att bli en bitterljuv ostalgi-film antyds redan i inledningen, vilken förklarar att över 450 personer beräknas ha dödats och stämplade som förrädare mot republiken genom sina flyktförsök. Därefter kontrasteras förbundsrepublikens författning och barn som sjunger om ”heimat” med gränsvakter, skällande schäferhundar, taggtråd och dödande skott.

Trots alla risker som alltså var förenade med flyktförsök, både för de som försökte och för deras nära och kära som var kvar hemmavid, väljer Peter, Doris, Günther och Petra den vägen för att deras barn inte ska behöva växa upp i Östtyskland. Även om jag inte hade koll på historien förut, kommer det inte som någon större överraskning att den är baserad på verkliga händelser.

Familjerna genomförde sin våghalsiga flykt i september 1979 och historien filmatiserades faktiskt första gången redan 1982 av Disney, då med bland andra John Hurt i rollen som Peter Strelzyk. Klart att den var som att låta stekta sparvar flyga in i det kalla krigets anti-kommunistiska gap. Anno 2018 bjuds vi emellertid på en tysk produkt, regisserad och skriven av Michael Herbig. (Fun fact: Herbig är också tyska Toy Story-Woodys röst.)

Möjligen är dock hans syfte med sin film något liknande det Disney hade på 80-talet, för det finns som sagt inget positivt i Ballon med det östtyska samhället. Strelzyks granne jobbar för Stasi och hoppar provocerande obekymrat mellan att skryta om sina goda kontakter som gör att familjen kan semestra i Berlin när de vill och be ingenjören Peter om hjälp för att få in illegala västtyska kanaler på sin flådiga färg-TV.

Tyvärr har Herbig kanske blivit lite väl fångad av den fantastiska historien, för det går banne mig inte många minuter av speltiden då publiken tillåts glömma att vi snackar paranoid högspänning. Ballon utnyttjar vartenda verktyg som finns att tillgå i thriller-lådan både en och två gånger. Stasi-grannen får komma med tvetydiga kommentarer som ska få publiken att sätt hjärtat i halsgropen. Nagelbitande snabba klipp avslöjar till slut att polisen förstås knackat på en helt annan ytterdörr. Vi kastas väl raskt in i familjens första (misslyckade) flyktförsök som med ett ihärdigt, hetsigt score försöker få oss engagerade innan vi knappt fattat vad det handlar om, än mindre vilka de här personerna är som vi ombeds bekymra oss för.

Historien ÄR givetvis både fantastisk, spännande och intressant, så det är synd att berättandet är så pass klumpigt. Och visst är det viktigt att bli påmind om att det för inte så värst många år sedan fanns europeiska länder där soldater var ålagda att skjuta sina egna medborgare. Samtidigt kan jag inte undgå att samtidigt bli lite sorgsen vid tanken på den enorma optimism som fanns när muren (sorry, den ”antifascistiska skyddsvallen”) till slut föll. Vad blev det egentligen av den sköna, nya världen?