I mitt övermod efter att ha tyckt riktigt bra om Virginia Woolfs Mrs. Dalloway avancerade jag ganska raskt till To the Lighthouse, ännu ett av författarens mest kända verk.

Även den här gången ett stream of consiousness-berättande, men nu med ett större persongalleri. Boken öppnar upp på familjen Ramseys sommarnöje på skotska Isle of Skye. Mr. Ramsey är en måttligt framgångsrik filosof och med en åttahövdad barnfamilj finns det stora frågetecken kring hur han ska klara av att försörja dem. Relationen mellan honom och Mrs. Ramsey är ganska bister.

I det stora huset finns också ett antal gäster, bland andra den unga Lily Briscoe vilken hyser författar- och konstnärsdrömmar, poeten Augustus Carmichael och Charles Tansley, en stor beundrare av Mr. Ramseys filosofi.

Nähä, här stöp jag på min egen uppblåsta ambition. Trots ungefär samma upplägg och språk som i Mrs. Dalloway lyckades jag inte alls få samma känsla för To the Lighthouse. Antagligen finns här betydligt mer att hämta men då krävs sannolikt en mer grundläggande och medveten läsning än vad jag mäktade med just den här gången. Ofta tappade jag tråden och lyckades sällan intressera mig för de olika personernas tankegångar. Av någon anledning tyckte tyckte jag att det funkade mycket bättre med de förhållandevis korta nedslagen i personer utöver de huvudsakliga i Mrs. Dalloway. Här har Woolf introducerat fler huvudsakliga personer men fortfarande låtit dem tänka, snarare än göra saker, och då är det lätt att tappa bort sig.

Två detaljer fångade dock min uppmärksamhet och de har bägge att göra med relationerna mellan män och kvinnor. Jag upplever att Woolf tar de beskrivningarna till en generell nivå i To the Lighthouse medan Mrs. Dalloway behöll ett tydligare individfokus.

Författaren beskriver både träffande och skarpt hur en annan gäst, den unga Minta Doyle, vunnit Mr. Ramseys gillande genom att hela tiden framställa sig som lite av en bimbo. När hon möter hans uppblåsta tirader med smicker och ett reducerande av sina egna åsikter blir han också betydligt mer vänligt inställd till henne än någon annan av gästerna.

Än bättre tyckte jag om Woolfs fastnagling av hur Charles Tansley rackar ned på Lily Briscoes ambitioner inom konst och litteratur. Han själv kan inte riktigt sortera bland sina egna känslor, å ena sidan är kvinnor milda och underbara varelser men å den andra gör de på det hela taget livet förbannat krångligt för männen (han är själv ungkarl).

Lily (eller ja, Woolf förstås) observerar klarsynt att Charles egentligen inte på riktigt tror att kvinnor är oförmögna till kulturella uttryck men att han av någon anledning behöver tycka och uttrycka det för att komma vidare i livet. Hans förmåga att trycka till andra människor blir för honom en nödvändig hjälp i vardagen. I Charles Tansley uppfattar jag att Woolf oerhört insiktsfullt karakteriserat och diagnostiserat en man som nu för tiden sannolikt skulle kallas för ”troll” eller ”incel”.

Tyvärr var som sagt detta dock endast detaljer i en i övrigt ganska oengagerande roman. Däremot skulle jag nog kunna tänka mig att fortsätta utforska Woolfs författarskap, både för hennes språk och psykologiska insikter.