Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.

Men allt kan förändras över en natt. Idag är inte igår och när Jack vaknar upp på sjukhuset efter att ha krockat med sin cykel gör han det till en helt ny värld. Eller ja, först verkar allt lika deprimerande vanligt som alltid förutom att läkarna varit tvungna att raka av Jack skägget och han saknar två framtänder. Men snart går det upp för honom att en av de stora skillnaderna mellan igår och idag är att idag har ingen hört talas om bandet The Beatles. Ivrigt googlande genererar bara träffar på ordet ”Beetle”.

När han på försök spelar Yesterday för kompisarna håller de med om att den är bättre än hans vanliga output, även om den knappast håller Coldplay-kvalitet. Först tror han att de skämtar med ett stackars värktablettspåverkat krockoffer. Men snart går det upp för honom att han verkligen vaknat upp i ett Idag där det aldrig existerat några beatlar. Ingen John, Paul, George eller Ringo. Inga hitlåtar. Förutom de han själv kan komma ihåg text och musik till förstås och låtsas att de är hans egna.

Världskändisskapet kommer som ett (förvisso något försenat) brev på posten men frågan är om det verkligen är det han vill ha? Att gå från att vara lagerarbetaren Jack Malik från kuststaden Lowestoft till att bli #JackMalik?

Det är förstås svårt att diskutera Yesterday utan att också nämna soundtracket, eller kanske snarare låtarna. För är det något jag (och jag är nog inte den enda) blir påmind om så är det hur mycket fantastiskt bra musik som kom från de fyra beatlarna. Inte sällan pratas det om vilka fantasisummor som filmbolag varit tvungna att punga ut till stjärnor som George Clooney eller Scarlett Johansson. I fallet Yesterday är det inte så svårt att räkna att räkna ut att världskändispröjset gått rakt in kistorna hos Apple Records och Sony/ATV Music Publishing.

Men detta är en film som har så mycket mer som talar för den än ”bara” musiken. Jag menar, Richard Curtis som manusförfattare och Danny Boyle som regissör, kan det bli mer stabilt än så? Yesterday är filmen som puttrar på men med genuin hantverksskicklighet i vartenda delmoment. Här finns inte en ogenomtänkt kameravinkel, inte en missriktad historievändning. Särskilt skönt är det att, förutom själva uppgång-och-fall-historien, filmen snubblar ner i få stereotyp-fallgropar.

Exempelvis hade jag förväntat mig någon slags utbrottsscen från Ellies sida när Jack mer eller mindre shanghajas av den extremt rättframma agenten Debra men den uteblir lyckligtvis. Det är också otroligt skönt att Ellie, helt okommenterat, får vara mattelärare. Yesterday innehåller emellertid välbekanta teman för såväl regissör som manusförfattare. Slumpens inverkan från Slumdog Millionaire, uppvaknandet till en ny värld från 28 Days Later och fascinationen över tidens flykt från About Time.

Yesterday är en genuint snäll film men tack vare den allestädes närvarande tryggheten slår snällheten aldrig över i mesighet. Till sin hjälp i det arbetet har Curtis och Boyle (Coyle? Burtis?) huvudrollsinnehavarna Himesh Patel och Lily James som Jack och Ellie. Bägge två närmast outhärdligt charmiga och med en bra kompisdynamik sinsemellan. Till det kommer Kate McKinnons furie till agent.

Yesterday hymlar inte direkt med sina poänger. Var inte rädd för att uttrycka din kärlek och tala sanning så ofta som möjligt. Ett hedervärt budskap. Både igår och idag.