Hur mår egentligen Bradley Thomas? ”South of ok, north of cancer”. Det räcker ju att fundera över titeln, för att inse att Bradleys chanser att förbättra den statusen är minimala. Det hela börjar med att Bradley får sparken och dessutom upptäcker att hans fru Lauren är otrogen. Det sistnämnda är emellertid inte så farligt som det kan låta eftersom upptäckten gör att makarna verkligen pratar med varandra för första gången på väldigt länge.

De bestämmer sig för nya tag, Bradley ska börja jobba för en knarklangare han känner och de ska skaffa barn. Ett och ett halvt år senare är de på god väg mot sina drömmars mål. Bradleys inkomster har gjort att de kunnat köpa ett fins hus och Lauren har knappt tre månader kvar till förlossningen. Men så vill Bradleys knarklangarboss plocka in en ny leverantör och det är nu saker och ting börjar luta rejält söderut för vår huvudperson.

S. Craig Zahler har satt en smart titel på sin mittersta spelfilm, Brawl in Cell Block 99. Eftersom den signalerar om vad som komma skall fungerar den som en stämningshöjande tumskruv kring Bradleys allt sunkigare läge. Titelmässigt skulle i och för sig även Dragged Across Concrete funka. I fallet Zahlers efterföljande film kunde den främst tolkas bildligt, medan den i dagens film skulle fungera både bildlig och bokstavlig (I have one word for you: Ouch!).

I den mån jag kan engagera mig i eller intressera mig för filmer med klägg och bisarrt, rått övervåld lyckas uppenbarligen Zahler pricka helt rätt. Än så länge har han ”bara” gjort tre filmer – Bone Tomahawk, Brawl… och Dragged… – men jag tycker mycket om alla tre. De är spännande och har ett furiöst driv som jag har svårt att värja mig inför.

Med alla tre sedda är det dock tydligt åt vilket håll Zahler i alla fall hittills lutat. Patrick Wilson, Vince Vaughn och Mel Gibson spelar alla tre Män som är beredda att göra vad som helst för sin familj. I den meningen borde Zahlers filmer vara hyfsat poppis i konservativa eller republikanska kretsar i good ole’ USA of A. De handlar ju alla om Riktiga Män som tar lagen i egna händer, våldsamt om så krävs, men inte förrän omständigheterna tvingar dem till det. Våldet är alltid rättfärdigat. Patrick Wilsons västern-hjälte skulle kanske till och med kunna märkas upp som en Death Wish-hjälte – en ”bleedin’ hearts liberal” tills dess att hans egen familj hotas.

Mel Gibson är å sin sida en man som i alla år gjort rätt för sig men som nu blivit less på att den enda lön för mödan han får är ett system som pissar på hans insatser. Medan Vince Vaughn absolut inte har ett snövitt förflutet men som i filmens början synbarligen verkligen försökt leva ett laglydigt Svensson-liv (med den amerikanska flaggan prominent upphängd vid farstubron). Han visar dessutom att han kan kontrollera och kanalisera sin icke föraktliga styrka och inneboende vrede genom att handgripligen slita sönder Laurens bil (och inte Lauren själv) innan han lugnat ned sig så pass att de kan sätta sig ned och prata. Till hans inneboende kontrollförmåga kan också läggas att han (och Lauren) är nykter alkoholist.

Jag är inte den första att hylla Vaughns insats i Brawl… men jag tycker att den förtjänar att hyllas lite till. Borta är den tokroliga och lite gåpåiga typen från Dodgeball. I vissa lägen ser han nästan inte ens ut som sig själv även om den enda förändring som skett är ett rakat huvud och en ansenlig mängd timmar i gymmet (gissar jag). Han är en man av fast beslutsamhet, ”a man of principle”. Han framstår som smart och kompetent och sådana rollfigurer är ju alltid ganska lätta att gilla.

Där jag möjligen kan tycka att Zahler gör det lite lätt för sig är i just den här jag-gör-allt-för-min-familj-tropen. Vi får tydliga signaler om att Bradley helst inte vill langa knark i stor skala men att Livet (och ekonomisk lågkonjunktur) inte ger honom något annat val. Och sedan är det liksom bra med det. I det avseendet kan jag inte låta bli att jämföra med Breaking Bad som hela tiden faktiskt ifrågasätter och pressar Walter White på hans verkliga bevekelsegrunder, vilka kanske inte är riktigt så självuppoffrande när allt kommer omkring. Plus att Bradleys fiender är minst lika otvetydigt kolsvarta som en kannibalistisk öken-stam av grottmänniskor. Skillnaden i det avseendet mellan Bone Tomahawk och Brawl… är att Vaughns hjälte inte lika fläckfri som Wilsons.

Men medan Brawl… rullar är det inga större problem att glömma bort den sortens spetsfundigheter. Bradleys historia är i sig varken komplicerad eller nyskapande, men på något sätt lyckas Zahlers framställning ändå hålla mig nitad vid skärmen. Framställningen. Och brutalslagsmålen.