Brett Ridgeman har väl aldrig varit den mest omtänksamma och försiktiga medlemmen av Bulwarks poliskår. Nej, han är snarare hårdhänthet i tjänsten, oförmögen att vara lite smidig när så krävs (ordet ”politik” får Ridgeman att se närmast äcklad ut) och frustrerad över att tidsandan stuckit ifrån honom. Allt detta sammantaget gör att han efter 27 år i tjänsten fortfarande är ute på gatorna och arresterar småskaliga knarklangare istället för att att sitta bakom ett skrivbord. Någonstans, innerst inne, har han dock alltid varit övertygad om att hans hårda arbete i slutänden ska ge honom hans rättmätiga belöning.

Men när Ridgeman, tillsammans med partnern Tony Lurasetti, blir suspenderad i sex veckor är måttet rågat. Han, som tidigare alltid i någon mening gått rakryggad och hederlig genom livet, förvandlas i ett slag till en 60-årig civilist utan inkomst och börjar därför överväga en bana han dittills hållit sig ifrån. Genom yrket har han ju fått upprepade bevis för att det finns så många kriminella där ute, fullastade med pengar som han just nu behöver bättre än de.

För en gångs skull har jag inget att invända mot det faktum att det inte förekommer det minsta betongdragande i S. Craig Zahlers tredje långfilm, Dragged Across Concrete. För det står snart klart att titeln inte är deskriptiv när det kommer till vad som händer i filmen, utan hur den känns. Den börjar med nyligen frigivna fängelsekunder, prostituerade, poliser med halvskum metodik och en känsla av att det mesta är på väg att gå åt pipsvängen och sedan går det väl utför därifrån om jag säger så.

Samtidigt lyckas Dragged Across Concrete överraskande ofta med att få mina förväntningar att komma på skam. Till att börja med förutsätter jag, utifrån hur Ridgeman och Lurasetti beter sig mot den där knarklangaren, att de kommer att plocka åt sig både pengar och knark men i det avseendet sker allting enligt regelboken.

Sedan blir jag lika övertygad om att Ridgemans familj, som polischefen (hans tidigare partner) frågar efter, sedan länge är försvunnen och att han bara upprätthåller en chimär medan han super bort ålderdomen i något råtthål. Men hemma väntar MS-sjuka hustru Melanie och dottern Sara tillsammans med varmt ljussken, hemlagad middag och naturprogram på TV. Melanie är dessutom själv föredetta polis och ingen skyddad viol när det kommer till vad hennes make eventuellt kommer att ta sig till.

Det absolut bästa (snarare minst dåliga) med The Expendables 3 var Mel Gibsons insats som vapenhandlaren Stonebanks och han briljerar i rollen som Brett Ridgeman. Föga förvånande eftersom Ridgeman inte är en serietidningsskurk, utan en man som rör sig i gråzoner. Han och Vince Vaughn funkar bra ihop som polisradarpar, där Vaughn också övertygar som petimätrig jazzrunkare med en alldeles för dyr bil. Även om vi inte får se lika mycket av den, lyckas Zahler (som också skrivit manus) också få till samma genuina känsla mellan Tory Kittel och Michael Jai Whites barndomskompisar Henry och Biscuit.

Dragged Across Concrete är avskalad och bister, med ett berättande och en dialog som med få undantag berättar alldeles lagom mycket. Det är en lågintensiv thriller som inte väjer undan men som, till skillnad från Zahlers debut Bone Tomahawk, inte heller frossar i vare sig våld eller svart-vit moral. Den blev kanske aldrig lika nagelbitande som western-filmen stundvis kunde prestera men lyckades samtidigt upprätthålla en otvetydig spänning under alla sina 160 minutrar. Det är ett högst kompetent hantverk som ärligt talat förtjänar lite mer uppmärksamhet.