Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Men man är ju inte sämre kvinna än att man kan ändra på sig. Backmans femte bok, Björnstad, röstades igenom på bokcirkeln och den läsningen gjorde att jag ändå anade en gryende nyfikenhet på En man… inombords.

Eftersom Lassgårds film redan var sedd kom inte själva historien som någon större överraskning. Surgubbe som vill ta livet av sig efter hustruns död. Störiga grannar och flashbacks till en dåtid med hårt arbete och förälskelse i samma hustru. Bitsk humor. Må bra-upplösning. Happy happy, joy joy.

Jag vill minnas att filmen var ok. Boken är dock strået vassare av flera anledningar. Humorn är mer påtaglig, ofta tack vare Backmans drastiska formuleringar och fingertoppskänsla för detaljer (”…ett tonläge någonstans mellan oresonlig ilska och fosterställning”). Det gör det i sin tur lättare att acceptera må bra-känslan som i det här mediet närmast går över i någon slags sago-stämning. Samtidigt måste jag erkänna att vare sig humorn eller sago-känslan ledde till att boken kändes direkt trivial eller ytlig. Författaren lyckas också göra tydligare än filmen varför den livliga och utåtriktade Sonja faller för den närmast socialt handikappade unge Ove. Vilken sedan växer upp och i allra högsta grad blir en socialt handikappad man som är både ovettig, hämndlysten och långsint.

Helt överens blir jag dock aldrig med vare sig Ove eller må bra-känslan. Jag förstår att Backman velat porträttera en i grunden rakryggad och hygglig karl som ibland bara blir väl fångad i sin inställning att hans sätt att göra saker är det enda rätta. Och ofta måste man ju acceptera det för att bokens humoristiska vinkel ska funka. Men ibland bryts illusionen och man tvingas som läsare försöka sympatisera med en man som kan vråla åt ett ungt butiksbiträde ”men är du helt jävla frontallobotomerad?!”. Kanske till och med tycka att det är lite härligt med en sådan frispråkighet. För vi vet ju att Ove är schysst. Innerst Inne.

Hans personlighet gör i sin tur att det måste dyka upp lite väl många personer som inte har något emot att ryta tillbaka eller helt enkelt låta Oves tölpaktiga beteende rinna av sig. Och då har vi kommit fram till den här må bra-känslan. Jag har svårt för böcker där det är helt uppenbart att allt kommer att ordna sig. När det dessutom gör det på ett ganska överdrivet sätt (ohejdad tjänstemannakorruption och -maktfullkomlighet samt grava omsorgsbehov som ska mötas av helt vanliga privatpersoner) tappar jag definitivt mitt känslomässiga engagemang i boken. Jag upptäcker att jag också stör mig på bilden av offentlig förvaltning som en enda stor konspiration riktad mot just Ove. Om det skulle föreställa något slags försök till samhällskritik var det en ovanligt trubbig sådan.

En man… var förvisso både läsvärd och lättläst. Den var absolut bättre än Björnstads tendens att ta i för kung och fosterland rent språkligt, här är hålls dialog och beskrivningar fortfarande på en förhållandevis enkel nivå. Att den sedan ska handla om en man som är född 1953 men uppför sig som om han vore född senast 1933 är en annan femma som väl får kritas upp på humorkontot.