The Seven Sisters (2014)

alt. titel: De sju systrarna

Maia d’Aplièse och hennes adopterade systrar skyndar från olika håll i världen tillbaka till barndomshemmet Atlantis, ett magnifikt gods vid Genèvesjöns strand. Men deras älskade ”far” Pa Salt har hastigt gått bort i en hjärtinfarkt och dessutom hunnit begravas till havs innan någon av dem hinner fram.

Nu återstår bara att lyssna på advokaten Georg Hoffman som ska läsa upp Pa Salts testamente och dessutom lämna över varsitt brev till systrarna. De har tidigare inte fått veta särskilt mycket om sina respektive bakgrunder, men nu är det dags att låta täckelsen falla. Men istället för att berätta saker och ting rakt upp och ned får de alla varsin ledtråd i form av koordinater. Och med Google Earth nära till hands tar det inte särskilt många sekunder att leta sig fram till rätt plats.

Maias startpunkt blir A Casa das Orquídeas i Rio de Janeiro. Tvärtemot faderns råd att inte låta rädsla styra hennes liv gör Maia just det. Ett potentiellt möte som hon för allt i världen vill undvika leder till att hon, betydligt hastigare än hon tänkt sig, installerat sig i ett hotell vid Ipanema. Nu återstår bara att börja rota i den egna familjehistorien. Den leder henne tillbaka till slutet av 20-talet och med sig på färden får hon också historikern Floriano Quintelas.

En bokcirkel gör att i alla fall jag utsätter mig för alla möjliga slags läsupplevelser som jag annars inte skulle ha gett mig på. På gott och ont. Oftast på gott men det blev tyvärr inte fallet med just Lucinda Riley och The Seven Sisters. Jag börjar ana oråd när redan sidan fem bjuder på följande svada: ”…before the storm clouds in my heart opened up and drowned me I went upstairs to retrieve my flight documents and contact the airline. As I waited in the calling queue, I glanced at the bed where I’d woken up this morning to Simply Another Day. And I thanked God that human beings don’t have the power to see into the future.”

Fördelen är väl möjligen att jag därmed inte blir särskilt förvånad när det visar sig att både Maia och hennes systrar alla givetvis är gudomligt undersköna och dessutom var och en besitter en talang som gör dem särskilt framstående inom sina egna fält. Maia är språkgeniet som blivit översättare (bland annat till portugisiska – tur va?!), Ally är kappseglare på världsnivå och CeCe konstnär. Som en klok cirkel-kollega sade: “Tänk på det som att leka med Barbie-dockor”.

Dessutom är förstås Floriano det perfekte mannen som vet precis hur han ska tas med den, i kärleksaffärer, skygga Maia. Innan sista ordet är sagt har han medelst en rar dotter, ett oändligt stöttande sinnelag samt middagar på taket till sitt hus lyckats få Maia att både dansa samba och berätta sin stora livshemlighet som hon hittills inte avslöjat för en levande själ.

Så det är den nutida kärlekshistorien. I tillbakablickarna får vi följa den unga och vackra Izabela Rosa Bonifacio. Hon värjer sig emot sin fars idoga försök att gifta bort henne med en respektabel familj som ska ge honom den inkörsport han så hett eftertraktar i Rios societet. Hon vill ju leva och dansa och skratta, inte behöva vara låst till en trist make och en ännu hemskare svärmor! Inte heller den delen innebär några större överraskningar för läsaren. Detsamma gäller Rileys val att plocka med ett par verkliga personer för att kunna inkorporera tillkomsten av Rios mest berömda sevärdhet: Cristo Redentor.

Jag blir först lite förvånad, för omslaget till The Seven Sisters är fullsmockat med översvallande lovord. Men när jag sedan faktiskt börjar titta vilka det är som fällt dessa lovord blir det hela mer begripligt – källorna är Daily Mail, Sunday Express, Lancashire Evening Post och något som kallar sig ”Historical Novel Society”.

Och apropå det där med både exotiska och historiska miljöer… Jag kan verkligen inte tillräckligt mycket om vare sig sent 20-tal eller dagens Rio de Janeiro för att kunna ifrågasätta det Riley berättar. Men dristar en författare sig till att ha med en referenslista förväntar jag mig att den ska omfatta lite mer än fem böcker och en knapp timslång dokumentär för att bevisa att hen grundligt satt sig in i områden som ”Bohemian Paris”. Det tar mig dessutom exakt en googling att upptäcka att boken Songs of Bronze egentligen heter Songs on Bronze.

Förutom den allt överskuggande kärleken känns det också som Riley försökt bygga något slags tema på detta med adopterade kontra biologiska familjer. Är det ena mer värt än det andra? Lite oklart var författaren landar i detta. Däremot tycks hon gilla tanken på något slags biologiskt minne – det förekommer ett antal hänvisningar till hur Maia känner att Rio och dess kultur finns inbäddat i hennes DNA. Kanske man måste ta sig igenom de övriga delarna i serien för att få klart besked. För det är klart att Riley skrivit en serie och att varje syster ska få en egen bok. Själv känner jag mig mer än nöjd att kunna få lägga denna 600 sidor tjocka Harlequin-roman till handlingarna.

Annons