Blinded by the Light (2019)

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Arbetslösheten är skyhög i Thatchers England, de nynazistiska vågorna likaså. Familjer som Javads har helt enkelt fått vänja sig vid klotter om ”pakis go home” och att grannskapets ungar pinkar in i deras brevlådor samtidigt som de skanderar om ”smelly pakis”. Till det kommer fadern Maliks enögda fokus på att Javad självklart ska utbilda sig till ett jobb som ger pengar. Inte nödvändigtvis läkare, Malik är ingen omöjlig man, men varför inte revisor eller ekonom? Självklart utbildningar som alla kan fås på plats i Luton eller möjligen via pendling in till London.

Framtidsutsikter som förstås inte låter särskilt lockande för en ung kille som helst vill bli författare så långt borta från Luton det bara är möjligt. Tre saker gör dock Javads liv uthärdligt det här sista läsåret i gymnasiet (egentligen ”A-levels”): Ms Clays litteraturklass, den politiskt intresserade Eliza som är ”sassy and smart” (samt en vansläktad dotter till två tory-föräldrar) och, framförallt, Bruce Springsteen.

Det finns de som dragit paralleller mellan Blinded by the Light och musikfilmen Sing Street. Jag kan möjligen ha fel men minns Sing Street som en något tydligare må-bra-film än dagens exempel. Visst finns här enstaka scener i den riktningen (som exempelvis ett slags musikalinslag till en Springsteenlåt som går över i allsång på en gatumarknad), men på det hela taget var nog Blinded… något mer allvarlig än jag hade förväntat mig. Om inte annat följer den inte riktigt en mall som jag kanske blivit allt för van vid.

För familjens prekära ekonomiska situation leder exempelvis inte till att Javad måste sluta skolan, sälja sin Walkman (vilket å andra sidan sannolikt skulle vara svårt med tanke på att den närmast tycks utgöra en del av Javads kropp) eller ens ta ett extrajobb (det finns i och för sig inga sådana heller). Systern Shazia kan också gå kvar i skolan och systern Yasmeens bröllop blir inte inställt.

Frånvaron av den typen av melodramatiskt dickensiska händelseutvecklingar kan i och för sig bero på att Blinded by the Light bygger på självbiografin Greetings from Bury Park: Race, Religion and Rock N’ Roll av journalisten Sarfraz Manzoor. En man som i likhet med Javad alltså blev golvad av hur en arbetarkille från New Jersey med sina låttexter så exakt kunde sätta ord på hans egna känslor inför tonårslivet i Luton. Det säger sig självt att soundtracket i och med det är ganska Springsteen-tungt. Tyvärr inget som satte någon guldkant på Blinded… för min del.

Filmen är utan tvekan välgjord men jag har i slutänden svårt att känna något särskilt inför den. Coming of age-historier har jag sett förut, 80-talsmiljön gav mig inga nostalgikickar och den huvudsakliga musiken kunde jag som sagt både ha och mista. Det finns en klar risk att Blinded… hade blivit lite överhajpad för min del plus att jag hade förväntat mig något annat, dock oklart exakt vad. Så kan det bli ibland.