alt. titel: Rambo V, Rambo V: Last Blood

John Rambo har bytt sitt nepalesiska munkloster mot faderns gamla ranch i Arizona. Här spenderar han dagarna med att rida in hästar och gräva tunnlar (survivalist creepy-style). Plus någon ytterligare syssla som drar in lite kosing får man anta. Sin grava PTSD kurerar han med piller som han bokstavligt talat shottar i sig från de där orangea plastbehållarna som alla amerikanska mediciner tycks komma i.

Han delar dock ranchen med faderns föredetta hushållerska Maria och hennes dotterdotter Gabriela. Faktum är att Rambo fungerat som en slags surrogatfar för Gabriela som snart ska börja på college. Men innan hon kommer dit vill hon ställa sin förlupne fader mot väggen. Trots att hon är fullt medveten om att han slog hennes mor och i största allmänhet betedde sig som ett as vill hon ändå veta varför han övergav sin familj.

Kruxet är bara att pappa Miguel befinner sig i Mexiko, men när en tonåring bestämt sig för något blir det också så. Utan vare sig packning eller pass befinner Gabriela sig alltså hux flux hos kompisen Gizelle (som både Rambo och mormor varnat henne för, men vilken tonåring lyssnar på vuxnas råd?) som rotade fram Miguels adress åt henne. Besöket hos pappa går förutsägbart åt helvete varvid Gizelle försöker ”trösta” sin kompis genom att ta med henne på disco där slemma barragg kan spetsa hennes drinkglas.

Alltså dags för John Rambo att slänga de lugnande pillren all världens väg och go mucho loco down in Acapulco. Gabriela hamnar förstås i en helt annan och mycket sunkigare mexikansk stad, men vem bryr sig i det här läget?

Trots att jag hade blivit vederbörligen förvarnad, och inte ens är särskilt förtjust i vare sig Stallone eller Rambo som rollfigur, hade jag nog (så här i backspegeln) ändå inte lyckats visualisera hur hårt Rambo: Last Blood skulle suga. Jag kan förstå att Sly (tillsammans med medmanusförfattaren Matthew Cirulnick) valde att köra Taken-spåret eftersom ytterligare ett uppdrag eller mission hade reducerat honom till ännu en legosoldat. This time, it’s personal.

Problemet är att det hela framförs och paketeras så fruktansvärt valhänt och övertydligt. Filmen påminner i hög grad om det katastrofområde som är dess huvudrollsinnehavares ansikte. Nu är det lågt att gå ned på lyteskomiknivå men jag kan inte låta bli att reagera på att Sly ser direkt slagrörd ut. Allt slokar och hänger, karln ser ärligt talat ut som en halvsmält vaxmask. Att då dessutom behöva höra honom hacka fram en tafatt känslomässig monolog blir enbart smärtsamt.

En intressant detalj i sammanhanget är att Rambo, efter att ha slängt ifrån sig sina piller i vild förtvivlan, varken lider av PTSD-ångestattacker eller flashbacks. Frågan är alltså om Rambo: Last Blood i och med detta ska tolkas som en utsökt subtil känga mot Big Pharma. Kängan som är avsevärt mindre subtil är den som filmen riktar mot alla som tror att det finns något som helst gott att hämta i Mexiko.

Så fort vi kommer söder om gränsen består världen av sprithalsande gangbangers, drogmissbrukande traffickingbossar och ”kompisar” i prostitutionssminkning som är beredda att sälja oskyldiga unga flickor till de drogmissbrukande traffickingbossarna. Den enda som inte är genomrutten i sammanhanget är frilansjournalisten Carmen, spelad av Paz Vega. Hennes insats reduceras dock till att se livrädd ut när Rambo ber henne om hjälp, när allt hon till synes behöver göra är att bistå med ett par adresser.

Vet ni vad som mer är smärtsamt? Allt kroppsligt våld som John Rambo utdelar i sann Death Wish-anda. Jag kan bara anta att det INTE är meningen att man ska uppfatta övervåldet som komiskt. Men när Rambos machete i skarp siluett sitter som gjuten i den tredje skurkens huvudsvål medan blodet sprutar i kaskader är det svårt att inte börja fnissa okontrollerat.

Som om allt detta inte vore nog förstår jag verkligen inte hur regissör Adrian Grünberg (så stavades efternamnet i eftertexterna i alla fall…) och de två manusförfattarna velat att publiken ska uppfatta slutet. Jag får inte intrycket av att det ska tolkas som en slags Phyrrus-seger där vår ärrade veteran förvisso överlever med kommer att bära med sig ärren från dessa senaste eskapader för evigt. Samtidigt känns ett uteslutande triumfatoriskt slut lätt osmakligt med tanke på de handlingar som John Rambo faktiskt utför för att komma dit.

Nu har jag som sagt aldrig varit något större fan av vare sig John Rambo eller hans franchise (även om First Blood fortfarande håller och jag har läst David Morrells Tvekampen minst fyra-fem gånger). Men detta var verkligen betydligt uslare än jag trodde var möjligt. John Rambo har mer än väl förtjänat att dra sig tillbaka i total vanheder. Det är bara att hålla tummarna för att filmen drar in så lite stålars att ingen får för sig att det skulle gå att mjölka en enda krona mer ur serien.