Stockholm (2018)

Jag undrar om alla bankanställda någonstans i bakhuvudet alltid har med sig möjligheten att utsättas för det som Kreditbankskontoret vid Norrmalmstorg fick uppleva en vårdag 1973? Det vill säga att lokalen invaderas av en galning som skjuter med automatvapen och kommer med diverse krav på etablissemanget. Och sådana krav går förstås inte att ställa om man inte samtidigt har påtryckningsmedel i form av en gisslan.

I det här fallet utgörs gisslan av Bianca Lindén och Klara Mardh. Vår vapenförsedde förövare synes motvilligt imponerad av Bianca som dessförinnan ådragit sig hans vrede genom att aktivera bankens rånlarm. Hon har sinnesnärvaro nog att ge sin make detaljerade instruktioner om hur han ska steka strömming till barnen eftersom hon, av uppenbar anledning, inte kommer att vara hemma om kvällen för att i vanlig ordning laga middag åt sin familj.

Nu är det dock inget egentligt bankrån som är i görningen, mannen som kallar sig för Lars hade kunnat ta sin gisslan var som helst ifrån. Hans främsta krav är nämligen att en viss Gunnar Sorensson ska släppas fri från fängelset i Kalmar och transporteras till Stockholm för att göra honom sällskap. Till det vill han i och för sig också ha en miljon amerikanska dollar och en cool flyktbil, men han är alltså inte ute efter att tömma bankens eget kassavalv.

Det är dock det rum där sällskapet i slutänden kommer att tillbringa större delen av sin tid. Allt medan polisen febrilt försöker hitta en lösning på dramat. Och en hundraprocentigt fredlig lösning är inte vad som tycks stå på agendan.

Trots att omdömena ganska snabbt blev fesljumma var jag ändå nyfiken på Stockholm, Robert Budreaus film om Sveriges alldeles egna bidrag till den psykologiska terminologifloran. Inte minst eftersom Ethan Hawke innehar huvudrollen. Tyvärr tvingas jag efter titten sälla mig till den fesljumma pölen och det av flera anledningar.

Jag är inte särskilt stolt över att behöva erkänna det, men det kanske största hindret för min uppskattning av Stockholm var det faktum att filmens huvudsakliga språk var engelska. –ish. För här möter vi en sådan uppsjö av svensk-norsk-engelska accenter att Sverige för den oinvigde bör framstå som ett veritabelt Babels torn. Ethan Hawke och Mark Strong pratar förstås ”ren” engelska men ska föreställa svenskar. Typ. Jag har för mig att Hawkes rollfigur skulle ha bott i USA en tid medan Strong torde vara ”helsvensk”. Noomi Rapaces Bianca slänger i sin tur upp någon märklig svengelska samtidigt som hon uttalar vissa namn på ren svenska. Den här variationen gör att jag aldrig kan undfly känslan av att jag följer personer som egentligen inte alls delar samma modersmål.

Mina andra invändningar är förhoppningsvis mer relevanta. Ethan Hawke var ju en stor anledning till att jag ville se Stockholm men rollfigurens märkliga uppträdande gör att jag har svårt att bedöma hans insats. Eftersom det nu ändå är Ethan Hawke vi snackar om lutar jag åt att han i sig gör en korrekt prestation utifrån manus och personregi, varför jag ska vänder onda ögat enkom mot Budreau. Hawkes rollfigur beter sig oberäkneligt och teatraliskt på ett sätt som jag upplever som ogrundat. Hans handlingar och dialog lyckas inte bygga ett psykologiskt trovärdigt porträtt av en man som gärna vill uppfattas som tuff och hård, en ”outlaw”, men som egentligen är en snäll mjukis.

Eftersom själva huvudpoängen med att skildra bankdramat torde vara att försöka förklara eller blottlägga den psykologiska process som fått namnet ”Stockholmssyndrom” blir detta problematiskt. En annan väg att gå skulle ha varit att rota djupare i den intressanta konflikt som uppstår när en gisslan litar mer på sina gisslantagares goda vilja än på det egna landets polis och politiker men även detta upplever jag att Stockholm släpper taget om. Därmed blir hela syftet med filmen i mina ögon något dunkelt. Vad är det i historien som lockat Budreau, varför har han velat göra just Stockholm? Dessutom som en sannskyldig BOATS istället för att transportera hela historien till Kanada, vilket borde ha varit enklare i alla avseenden.

Det finns förvisso tillräckligt mycket fokus på Hawke och Rapaces relation för att kunna misstänka att Budreau eventuellt varit ute efter att beskriva ett hjärteknipande kärleksdrama. Men inte heller den vinkeln lyckas uppamma mitt intresse för Stockholm som film. Jag hade gissat att Norrmalmstorgsdramat i sig ha borde varit tillräckligt intressant och spännande för per automatik ge upphov till en i alla fall intressant film. Ibland gissar jag fel.