Karl Arne Blom. Kanske mer känd, särskilt i deckarkretsar, som K. Arne Blom. Något av en doldis i den äldre svenska deckarvärlden, vilken torde överskuggas av främst Sjöwall/Wahlöö och möjligen också Maria Lang. K. Arne Blom skrev dock en hujedans massa deckare under dryga 30 år med start i början av 70-talet. Sedan millennieskiftet tycks författandet däremot mest ha rört olika aspekter av lundensisk historia med titlar som Från långlördag till kvällsöppet – Handelsföreningen i Lund under de senaste trettiotalet åren och Gryning och evighet – Lunds kyrkor österut. Riveting stuff…

Jag har säkert läst en och annan Blom-deckare i mina dagar men minns i så fall inget av dem. Så varför inte fräscha upp minnet en smula? Valet av Offerlamm berodde uteslutande på att den fanns som ljudbok på bibliotekets streamingtjänst.

Därför vet jag inte om det är meningen att läsaren redan ska vara bekant med de polisiära huvudpersonerna eller inte, men det spelar inte så stor roll. Historien rör sig primärt inom en radie av någon mil från Lund, då ett av brotten som måste lösas sker i kommunen Dalby. En kvinna har brutalt misshandlats till döds och hemma i lägenheten hittas också hennes döde son. Ytterligare ett dödsfall ger polisen (både de i Lund och Dalby) anledning att fråga sig om det finns någon koppling mellan brotten.

Ja, nej, alltså…det här var ju inte så bra. Språkligt finns inget särskilt att invända, förutom det faktum att det märks att Offerlamm är skriven av en person som är född 1946 och som tycks mer förtjust i sin ungdoms lärda språkbruk än min egen pappa (som dessutom är fyra år äldre).

Men även när det gäller innehållet inbillar jag mig att författarens födelseår skiner igenom och då blir det mer problematiskt. Anno 1995 är Sverige en nation på fallrepet, särskilt när det gäller Ungdomen. Ganska snart identifierar polisen nämligen ett ungdomsgäng som intressant i utredningen, men de enda fraser som de modernt amoraliska kidsen orkar klämma ur sig i förhör är antingen ”Ska väl du skita i” eller ”Vet inte”.

Relationen mellan Män och Kvinnor är minst sagt problematisk på alla håll och kanter med oförstående ex-fruar högt och lågt. Den enda kvinna som framställs i ett någorlunda positivt ljust är den pålitliga Majken (eller hette hon Majsan?), sekreterare på Lundapolisernas kontor. Unga kvinnor drar sig däremot inte för att öppet och medvetet förföra stackars lättpåverkade medelålders män.

Den finns en hel del kritik som kan riktas mot författarduon Sjöwall/Wahlöö, men till dem hör i alla fall inte att de skriver lika unkna böcker som K. Arne Blom. Eller åtminstone böcker som hunnit bli unkna i helt andra aspekter.