Call Me By Your Name (2017)

‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all…

…skulle kunna ha varit sensmoralen i Luca Guadagninos Call Me By Your Name om det inte vore för att jag misstänker att akademikerfamiljen Perlman rynkar på näsan åt en så lättillgänglig typ som Lord Alfred Tennyson. Samuel och Annella, med sonen Elio i släptåg, spenderar somrarna i norra Italien och är ungefär alla sorters ”-ella” man skulle kunna önska sig. Intellektuella, kulturella, spirituella. Regniga kvällar sysselsätter man sig med att läsa tyska medeltida texter, ögonblicksöversatta till engelska och Samuel grillar alla sina nytillkomna forskarassistenter på frukt-filologi.

En som klarar det eldprovet med glans är amerikanske Oliver som anländer till den italienska idyllen bland fruktträd och fågelkvitter 1983. Elio är då 17 år, brådmogen och tonårsriktigt uttråkad av sina somrar. Det enda som finns att göra är att vänta på att de ska ta slut så han kan få åka tillbaka till USA. Men i sällskap med traktens andra ungdomar ser han till att ta hand om de där två ”-ella” som mor och far kanske inte riktigt har koll på i samma utsträckning – det sensuella och sexuella.

Eller också är det så att det är något som vaknar i Elio när Oliver kommer stormande i sina vita, knälånga shorts. Till skillnad från tonåringens mörka, lätt surmulna uppenbarelse är Oliver solblekt blond och behöver typ två dagar på sig för att bli tjenis med alla i den lilla byn, från tanten på bänken utanför kyrkan till gubbarna som spelar kort inne på baren.

Även om jag inte hade vetat ett dyft om Call Me… skulle manusförfattarnamnet James Ivory ha gett mig en aning om att här skulle det bli Italien-porr deluxe. Of Merchant-Ivory-fame, regisserade James Ivory den serie 90-talsfilmer som de allra flesta kommit att förknippa med produktionsbolaget. Däribland A Room With a View. Dagens film bjuder kanske inte på riktigt lika många bedårande landskapsvyer (den kör snarare en intensivversion med ett maffesegment från Lombardiet i slutet) men lyckas i hög grad förmedla känslan av en smältande varm eftermiddag när cikadorna gnisslar som värst.

Något som däremot tydligen inte ska ha kommit med från James Ivorys manusutkast är så att säga ”riktiga” porrinslag. Elle ja, porr och porr… Wikipedia låter i alla fall meddela att Ivory hade tänkt sig en hel del fler nakenscener än vad som nu är fallet. I de fall där det är aktuellt låter nämligen Guadagnino (eller snarare thailändske fotografen Sayombhu Mukdeeprom) kameran smakfullt panorera bort från det som pågår mellan Oliver och Elio. Men eftersom det är sommar i Italien bjussar Call Me… ändå på generösa mängder halvnakna pojk- och manskroppar som gonar sig i solen eller vältrar runt i den lilla bassängen som finns i närheten av huset.

Eftersom Call Me… fortfarande är en film som låter tala om sig känns det bra att ha sett den, men jag känner mig också ganska nöjd med denna enda titt. Jag hade aldrig tråkigt under de dryga två timmarna filmen pågick men blev heller inte särskilt engagerad i vare sig Oliver, Elio eller deras förhållande. Den vill säkert säga något djupsinnigt om förändring (Herakleitos och panta rei och allt det där) samt homo- eller bisexualitet, som bringas upp till ytan likt en antik bronsstaty, men jag orkar inte riktigt engagera mig i det heller.

Det hela puttrade på i ett ganska behagligt tempo. Inte minst Timothée Chalamet (som vid inspelningen tacknämligt nog var dryga 20 och inte 17) och Armie Hammer gör bägge två bra rolltolkningar. Jag skulle våga mig på att säga att det är en elegant sensuell film, full med italienska sommarnätter, smala pojkkroppar och luddiga persikor (Call Me… gör persikan ungefär samma tjänst som American Pie gjorde för äppelpajen). Men för egen del föredrar jag utan tvekan Guadagninos Suspiria-remake som kom året efter.