Det är bara att köra igång med den rätt så bastanta pudeln: jag var en av alla de som tyckte det lät grymt onödigt med en remake av Dario Argentos övernaturliga färgthriller från 1977. Men så började det ju trilla in en del positiva omdömen och då blev jag såklart nyfiken på spektaklet. Emellertid blev titten fortfarande ett rejält hopp rakt ut i tomheten eftersom jag inte hade någon tidigare erfarenhet av vare sig regissören Luca Guadagnino eller manusförfattaren David Kajganich. För trots att filmen utgår från Dario Argento och Daria Nicolodis manus finns här så mycket nytt att det är högst relevant att ge cred till ytterligare en manusförfattare.

På ytan känner vi dock igen Suspiria i så måtto att den börjar med Susie Bannions ankomst till en tysk dansakademi. Akademin är dock närmast övertydligt placerad i ett Berlin anno 1977; en stad genomskuren av muren, kokande av röda armé-sympatier, till synes ständigt på gränsen till upplopp och kaos. Argentos akademi framställdes, utan någon större förklaring därtill, som en isolerad ö och jag upplever att samma verklighetsdistansering skapas av demonstranthorderna som med jämna mellanrum rasar förbi kameran. Akademin, och inte minst dess studenter, är avskurna och tycks ha kapat alla förtöjningar med det omgivande samhället.

1977 års Suzy fick lov att mer eller mindre drogas för att kunna hållas kvar inom akademins väggar, medan hennes nutida motsvarighet blir nästan tårögd av tacksamhet över chansen att få bo där. Men så förstår vi också ganska snabbt att akademin för henne är en veritabel fristad efter en förtryckande mennonit-uppväxt i Ohio. Hon är dessutom något av ett geni när det kommer till dans – utan formell träning har hon lyckats tjata sig till ett provdanstillfälle som går så bra att ingen kommer på tanken att ifrågasätta hennes rätt att vara där. Inte nog med det, utan att blinka hoppar hon in och dansar en viktig huvudroll när studentleden tunnas ut.

Ett av de element som gjort Argentos film till en klassiker är dess frosseri i färger, både ifråga om belysning, interiörer och kostymer. Remaken tar detta i diametralt motsatt riktning och gör det dessutom mycket bra. Bort med art nouveau, elaborerade utsmyckningar och krusiduller, akademin har här förvandlats till en neobrutalistiskt grå betongklump med ett stramt och kargt ”Tanz” ovanför ingången. Vissa av interiörerna skulle möjligen kunna hänföras till bauhaus-traditionen, men på det hela taget är allt så slitet att det inte finns den minsta skönhet kvar. Årstiden är dessutom sen höst eller tidig vinter med allt vad det innebär av gråväder, regnrusk och så småningom snö.

Istället för Argentos färger har denna nutida Suspiria däremot helt och fullt tagit dansen till sitt hjärta. Istället för några korta balettscener är modern dans, med sitt kraftfulla och ibland direkt kroppsförvridande uttryck, den mylla där filmens sänker sina djupaste rötter och jag kan inte annat än applådera den idén. Både för att den bjuder på ett konstnärligt uttryck som visuellt understryker den historia som filmen vill berätta och för att den går att använda som en ritual, en serie rörelser som formar en besvärjelse.

Kajganich har också plockat upp och utvecklat de ibland ganska krystade försöken från Argentos sida att skapa en slags mytologi runt tre mödrar som lever på mörker, tårar och suckar. Moderskapet går som en röd tråd genom hela berättelsen, utgående från tanken att en mor kan fylla många andra kvinnoroller men ingen annan kan fylla moderns. På gott och ont.

En moder utövar dessutom en icke föraktlig makt över sina avkommor och makt är om möjligt ett ännu tydligare tema än moderskapet i Kajganich och Guadagninos film. Framförallt missbruket av den. Det går för all del att läsa Suspiria som ett misstänksamhetens darrande pekfinger mot allt vad kvinnokollektiv heter, särskilt om de är konstnärliga. Akademins lärare synes maktfullkomliga, utnyttjar sina elever och skrattar ut de stackars män som vågar sig över tröskeln. Men eftersom manuset så tydligt förlägger handlingen mot en bakgrund av både 70-talets terror och nazismen (det är knappast en slump att den inövade föreställningens titel är ”Volk”) skulle jag vilja påstå att det snarare handlar om att fördöma missbruk av makt, oavsett var det uppstår och vem som missbrukar. De som gör det, alternativt försöker låtsas om som om det inte finns, går en gruvlig död till mötes medan offren för maktmissbruket åtminstone beviljas ett förtröstansfullt frånfälle.

Jag känner att det finns en hel del att fortsätta fundera på när det gäller remaken av Suspiria. Ger exempelvis bakgrunden av ett 70-talistiskt Berlin filmen verkligt djup eller bara intrycket av ett sådant? Skapar den kanske till och med bara förvirrande parallelliteter, där historien hade tjänat på att renodlas? Gör dess otvetydiga realitet det svårare att acceptera historiens mer ologiska eller suggestiva inslag? Var det ett klokt drag att i vissa avseenden vila så tungt på rejäla specialeffekter med både masker och kroppskostymeringar?

Suspiria anno 2018 är i princip en hel timme längre än sin föregångare. Jag vet inte om det nödvändigtvis är motiverat med alla extra 60 minuter men Kajganich och Guadagnino argumenterar banne mig riktigt bra för många av dem. Tänk om alla remakes kunde leverera så här mycket nytänk samtidigt som de får en att tänka på originalet i ett lite nytt ljus.