Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.

Som till exempel Beth Bradley. En gatsmart och tuff graffiti-tjej som egentligen bara tycker att livet är värt att leva när hon får vara ute om nätterna med sina sprejburkar och bästa kompisen Pen. Men till och med den upplevelsen är på väg att tas ifrån Beth när hon blir relegerad, tack vare att Pen tjallat på henne. Beths pappa är inte till mycket hjälp överhuvudtaget sedan han dragit sig undan i deprimerad isolering efter Beths mammas död för ett par år sedan.

Så Beth gör som hon alltid gjort – drar ut på gatorna. Inte på jakt efter något utan snarare för att fly. Men just den här gången hittar hon ändå något och det är inget mindre än en helt ny värld. En värld som tillhör den kaxige kronprinsen Filius Viae, son till gudinnan Mater Viae. Med Filius som guide får Beth uppleva ett London var existens hon aldrig anat men som också hotas av den omättlige Reach, Guden av lyftkranar, rivning och skyskrapor.

Vid ett seminarium vid LonCon 2014 fick jag chans att lyssna på författaren Tom Pollock och han lät tillräckligt intressant för att jag skulle bli nyfiken på hans skrivande. The City’s Son är hans debutroman och (but of course…) första delen i YA-serien The Scyscraper Throne. Bland annat på grund av valet av stad är det omöjligt att inte jämföra Pollock med både Neil Gaimans Neverwhere samt China Miévilles King Rat och Un Lun Dun.

Vilket förstås blir orättvist. För det är klart att man inte kan begära att en debuterande författare ska kunna sy ihop en lika bra historia som Gaiman eller ha samma magnifikt förryckta fantasi som Miéville. The City’s Son är en lovande början men ingen perfekt roman. Det jag framförallt har problem med är Pollocks val att dels berätta sin historia ur flera olika perspektiv, dels enbart låta Filus del höras med en första-persons-röst. Det gör narrativet uppbrutet och hackigt och dessutom ibland otydligt.

Det känns som sagt inte helt befogat att klaga på Pollocks fantasifullhet men jag upplever ändå att han håller sig ett eller ett par snäpp under China Miéville. Pollocks skapelser är fastare rotade i en realitet. Även om han befolkar sin värld med varelser som sprungit ur staden självt är deras ursprung tydligare och mer lättspårat. En Railwraith är i grunden ett tunnelbanetåg och en Scaffwolf består av byggnadsställningar.

Annars finns det en del ojämnheter där jag blir osäker på om de är medvetna eller inte. I det avseendet skulle man nästan kunna säga att The City’s Son är lika svajig till humöret som sin tänkta unga-vuxna-målgrupp (vilket naturligtvis inte hindrar någon som numera bara är vuxen att också njuta av läsningen). Språket varierar mellan rent funktionellt till poetiskt finstämt och attityden är ibland valpig förälskelse med en hel del skyddsbarriärer för att i nästa sekund vara brutalt vuxenkrävande. Alltså ibland en rätt generisk och enkel YA-roman medan andra delar snuddar vid något äldre och mer världsvant.

Ungefär samma obalans finns i vår huvudperson, Beth. Inte så att hon är fullkomligt irrationell eller labil, snarare handlar det om att jag i vissa fall verkligen gillar henne – Pollock låter sin hjältinna vara både tuff och sårbar, räddhågsen och dumdristig, modig och osäker. I det avseendet en rätt komplex tjej med andra ord (trovärdig eller inte blir en diskussion för en annan dag). Däremot skulle jag säga att hon (särskilt inledningsvis) förhåller sig väl kallsinnig och cool inför upptäckten av denna helt nya, parallella värld, befolkad av alla upptänkliga varelser och monster. Efter en kort fundering på om det är smart att lita helt och fullt på Filius kastar hon sig hals över huvud in i äventyret utan så mycket som en nervös blick åt sidan.

Även beskrivningen av historiens storskurk och monster, Reach, andas samma stumhet. Som koncept är han naturligtvis smaklig – vem ogillar inte förstörelse? Men ska han stå för kommersialism, modernism eller bara utveckling? Är all förändring av ondo och är det bara de senaste säg, hundra årens, bebyggelse som skördat offer i Londons stadsbild? Samtidigt kan jag inte låta bli att själv dras med i beskrivningen av hur ett annat, äldre och mindre polerat London lever kvar under Canary Wharfs skinande konstruktioner. En liten ficka av motstånd och omstörtning mot den ”oundvikliga” utvecklingen. Pollock lämnar inte sina läsare helt utan upplösning eller förtydligande i den här saken, men det hade nog kunnat vara intressant att gå ännu mer på djupet än han gör.

Men, för att komma tillbaka till detta med en lovande början, The City’s Son är verkligen ingen dålig berättelse. Här finns ett schwung och en fantasifullhet som gör att själva historien absolut lyfter sig över YA-serier som Divergent. Även om jag för tillfället vänder min uppmärksamhet mot andra jaktmarker skulle jag absolut kunna tänka mig att återvända till fortsättningen på The Scyscraper Throne.