X3: Despicable Me (2010-2017)

alt titel: Dumma mej, Dumma mej 2, Dumma mej 3

Jag har ju redan spytt galla över den första Despicable Me-filmen här på bloggen. Men tillfället gör filmtittaren, så när jag fick möjlighet att se alla tre Despicable Me-filmerna i ett svep kunde jag inte tacka nej. Vem vet, jag hade kanske haft helt fel i mitt första omdöme? Vad är det man säger? Miljontals lättköpta barn kan inte ha fel, älska minioner?

Första filmen handlar alltså om hur superskurken Gru, tack vare tre små flickor (lika föräldralösa som oemotståndliga), inser att det är bra mycket viktigare att närvara vid dansuppvisningar än att sköta sina superskurkssysslor. Vilket han alltså upphört med i film nummer två och då är det ju tur (om inte annat rent ekonomiskt) att han blir kontaktad av Anti-Villain League (AVL). De vill ha hjälp med att lokalisera ett livsfarligt mutantserum och vem vet bättre hur superskurkar tänker än en föredetta supersurk? Vid pass tredje filmen får Gru och partnern Lucy Wilde sparken från AVL efter att de har misslyckats med att fånga superskurken Balthazar Bratt. Samtidigt upptäcker Gru att han har en tvillingbror, Dru, och tillsammans bestämmer de sig för att stjäla tillbaka en enorm diamant från Bratt.

Jag minns inte exakt vad jag tyckte om själva animeringsstilen när jag såg Despicable Me den där första gången. Men om inte annat har jag nu hunnit vänja mig, med alla minions-förekomster och 2016 års The Secret Life of Pets som också producerades av Illumination Entertainment. Den här gången tycker jag faktiskt att den är ganska underhållande, med en slags modern Looney Tunes-surrealistisk touch. Den strävar egentligen inte efter någon som helst realism, annat än i texturer och material och där är den förstås fläckfri. De människor som förekommer är däremot ofta karikatyr-överdrivna, vare sig det gäller skip-leg-day-smala ben på superskurkar, spetsiga näsor på elaka chefer eller Bambi-runda ögon på små flickor.

Så inga större invändningar när det handlar om själva ytan, alltså. Detsamma kan sägas om fantasifullheten i prylar och märkliga personlighetsuttryck. Det senare gäller kanske framförallt superskurk no 3 – Bad Boy Bratt – vilken fastnat i 80-talet och därför är utrustad med monsterstora axelvaddar, Eddie Murphy-lila läderstass samt en tillräckligt välfylld Walkman för att tävla med självaste Starlord.

Men prylar och yta är som bekant inte allt. Hur står sig nu innehållet i de tre filmerna? Mja, måste jag säga. Tendensen jag vände mig emot redan i första filmen, alltså budskapet att ingenting på Guds gröna jord får vara viktigare än att ställa sig i givakt så fort det gäller något som har med barn att göra, har förstås inte försvunnit i de två uppföljarna. Men eftersom Gru då så att säga redan har satt foten i pappa-saxen stör det inte riktigt lika mycket (detsamma gäller dock inte hans fixering vid att hålla Margo borta från pojkar). Däremot blir det svårt att återigen behöva hänga med på samma föräldraskapsresa för Lucys del i tredje filmen där hennes strävan att bli uppfattad som en ”riktig” mamma för Margo, Edith och Agnes är viktigare än allt annat.

Vilket förstås blir till en än mer skärande kontrast eftersom det var en resa som Gru i första filmen fick göra samtidigt som han fortfarande skulle vara en superskurk. I Despicable Me 3 får han istället inta den fruktansvärt irriterande gnällrollen som redan vässats till perfektion av Bob Parr i The Incredibles medan Lucy alltså reduceras till att också agera mamma till sin barn-make. Men eftersom inte heller The Secret Life of Pets var någon förebild när det gäller just genusperspektivet vet jag inte riktigt varför jag borde förvänta mig något annat. Kanske för att animerad film egentligen inte borde ha några gränser överhuvudtaget?

Nackdelen med de två uppföljarna är förstås också att man vid det här laget hade fattat vilken enorm kassako Grus minion-hord utgjorde, varför jag i alla fall upplever att de får betydligt mer utrymme än i originalet. I Despicable Me 2 är det de som är själva målet för det hemska mutantserumet som av oklar anledning också gör alla sina offer knallila, Violet Beauregard-style. Medan de i del tre lessnat på att Gru inte längre är superskurk och ger sig ut på egna äventyr. Vilka bland annat inbegriper en fängelsevistelse som ändå var ganska underhållande eftersom de små gynnarna förstås kommer att totalt styra fängelsehierarkin efter blott ett par timmars inlåsning.

Trots alla dessa invändningar måste jag ändå tillstå att trilogin faktiskt är helt ok i ett rent underhållningsperspektiv. För det räcker animeringsskickligheten och fantasifullheten. Sedan kan det också hända att jag blev glatt överraskad av superskurk no. 2. För hur kan man inte gilla superskurken El Macho, vilken givetvis dör den mesta av macho-dödar: ”riding a shark into the mouth of an active volcano with 250 pounds of dynamite strapped to his chest”.

Despicable Me (2010)

Despicable Me 2 (2013)

Depicable Me 3 (2017)