Det händer märkliga och oförklarliga saker runt den unga Jane Harper. Spöken, säger ni? Kanske till och med en demon, ute efter att besätta lammköttet? Ingalunda, säger Joseph Coupland, professor i abnormal psykologi. Ett forskningsfält han mer eller mindre tycks ha övergett för att istället ge sig in på det paranormala området.

Enligt professor Coupland är det paranormala inget annat än fenomen som vi hittills inte kunnat förklara vetenskapligt, men som har fullt logiska orsaker. Det gäller bara att hitta dem. Som i fallet Jane, exempelvis. Oxfordprofessorn hittade sin unga protegé efter att hon kuskat runt i oräkneliga mentalinstitutioner och fosterfamiljer.

Nu är flickan hans ”experiment” och han ämnar bevisa att hon kan kontrollera den negativa energi som manifesterar sig i diverse telekinetiska företeelser. Målet är att hon ska kunna förvisa den från sin kropp och därmed bli frisk från den psykiska ohälsa som jagat henne hela livet. Men för att allt ska gå riktigt och vetenskapligt till måste ju experimentet dokumenteras och därför anställer han den filmintresserade Brian McNeil för att fota hela processen.

The Quiet Ones skryter på omslaget med att den är ”inspired by the terrifying true experiment” men som vanligt är det en sanning som man får ta med en ganska stor portion modifikation. Ja, det förekom experiment i början av 70-talet där en matematiker på något sätt försökte skapa en fiktiv person eller närvaro som man sedan skulle kunna kontakta via en seans. Föga förvånande landade alla ”experimenten” i slutsatsen ”inconclusive”.

Konceptet ”en fiktiv närvaro som man ska kunna kommunicera med och manipulera” har sedan manusförfattaren Tom De Ville kapat åt sig och sprungit iväg med. Ganska långt dessutom, skulle jag säga. Samtidigt är det lite svårt att avgöra eftersom det verkar som om De Villes manus i sin tur bearbetats av ytterligare tre personer, varav en är dagens regissör: John Pogue (vars främsta merit torde vara att han står som manusförfattare till U.S. Marshals).

Nåvälan, det viktiga i kråksången torde vara att någonstans på vägen har 70-talsexperimenten blivit en film som till innehållet inte skiljer sig ett jota från alla andra paranormala filmer som skyller sina oförklarligheter på spöken eller demoner. The Quiet Ones är medveten om detta faktum, så till vida att det hela tiden förekommer en diskussion om det ändå inte är så att Jane är besatt ”på riktigt”. Allt medan Jared Harris Coupland blir mer och mer istadig i sina försök att hitta en ”vetenskaplig” förklaring till som händer (inristade sigill, plötsliga strömavbrott, väggbankningar, blodiga kräkningar, underlig hjärnaktivitet, you name it…).

Bakom The Quiet Ones står det återuppväckta Hammer Film Productions och förutom att slå sig för bröstet som en BOATS dunkar bolaget dessutom på stora The Woman in Black-trumman som ju ändå blev en hyfsad framgång. Och för all del, The Quiet Ones är inte usel (förutom när det gäller den extremt klumpiga planteringen av filmens titel som verkligen kommer från ingenstans och får kvarstå helt okommenterad). Problemet är som sagt bara att den inte kommer med något som helst nytt, vare sig i fråga om innehåll eller skrämseleffekter. Och det blir ju lite klurigt anno 2014 när killar som James Wan, Leigh Whannell och Jason Blum varit igång sedan åtminstone det sena 00-talet.

Förutom Jared Harris tycker jag också att Olivia Cooke förtjänar en klapp på axeln som Jane Harper. Hon gör faktiskt en riktigt bra prestation, där väl The Quiet Ones största bekymmer torde vara att hon samma år också spelade i den betydligt mer uppmärksammade Ouija.

Som ni kanske redan gissat finns det förstås en poäng med att Sam Claflins Brian är filmfotograf – say hello to found footage! Men ju längre The Quiet Ones fortskrider och hela tiden blandar bilder från Brians kamera med det ”vanliga” tredjepersonsperspektivet börjar man alltmer ifrågasätta poängen med greppet. Bortsett från då att det är ett enkelt sätt att motivera halvtaskig belysning samt en överskakig kamera som då och då dessutom kan tappas på golvet eller hamna ur fokus. Och när det aldrig blir mer än så, känns det också bara billigt.

Har man inte sett så mycket skräckfilm kan The Quiet Ones säkert resultera i lite ståpäls. Men med exempelvis både Paranormal Activity– och Insidious-serierna i ryggen blir det inte mycket till rörelse i kroppsbehåringen.