alt. titel: I morgen danser vi

Det finns inget utrymme för svaghet i georgisk dans! Nä, det är klart, om dansen inte ska tjäna något annat syfte än att vara ett uttryck för den georgiska själen vill man förstås inte visa sig svag och rank. En georgisk manlig dansare ska vara som ett monument! En georgisk kvinnlig dansare ska vara oskuldsfull och anständig!

Just machohårdheten har Merab lite svårt för. Han får ofta bannor av dansledaren Aleko och verkar inte riktigt trivas i den grabbiga omklädningsrumsjargongen. Då kommer han hellre lite tidigare på morgonen för att kunna träna på den där hårdheten på egen hand. Men danstruppens nyaste medlem, Irakli, har fått samma idé och Merab, som nyfiket kollat in Irakli redan från start, tycker det är ganska härligt när det bara är de två.

Även om man aldrig hört talas om upplägget för And Then We Danced står det ganska snart klart hur Merab känner inför Irakli och känslorna verkar vara besvarade. Men även om homosexuella förhållanden inte är direkt förbjudna i Georgien är det också ett samhälle som fortfarande använder uttryck som ”sodomi”. Som i att en film som And Then… är ”against Georgian and Christian traditions and values and popularises the sin of sodomy”. Så Merab och Iraklis kärlek för varandra är verkligen ingenting de kan skylta med till höger och vänster. Om inte annat kan det få dem kickade från danstruppen. Samtidigt som det snart är dags för möjligheten att provdansa för en åtråvärd plats bland de seniora dansarna.

Det fanns ingen plan bakom det hela, utan slumpade sig bara så att jag såg And Then… strax efter Porträtt av en kvinna i brand. Två filmer vars kärna ändå består av ett homosexuellt förhållande kring vilket allt annat kretsar. Tyvärr blev denna kontrastering till nackdel för And Then…

Inte så att den svensk-georgiska filmen på något sätt är dålig men för min del kändes den trots allt som en ganska välbekant historia om konfliktfylld homosexualitet. Bortsett då från det georgiska sammanhanget och där känner jag mig å andra sidan ute på djupt vatten. När det gäller det som utspelas rent konkret framför mina ögon skulle And Then… (nästan) lika gärna kunnat utspelas i någon liten inkrökt håla i USA där Merab och Irakli istället spelade i skolans prestigefyllda football-lag.

Sedan finns det många andra halvkvädna visor som jag som sagt istället inte vet hur jag ska tolka. De skulle kunna handla om den georgiska folksjälen och självbilden men de skulle lika gärna enbart kunna röra Merabs rent personliga situation. Som förstås suger. Familjen tycks bestå av idel dansare men där särskilt (den frånskilde?) fadern tillhåller sin son att det inte finns någon framtid i georgisk dans. Brodern David är på väg att trampa riktigt snett i både alkohol och brottslighet medan elen i familjens lägenhet stängs av på grund av obetalda räkningar.

Men även om jag inte blev lika tagen av relationen Merab-Irakli som jag blev av Marianne-Héloïse upplever jag ändå att särskilt Levan Gelbakhiani i huvudrollen och Bachi Valishvili som Irakli är lika naturliga i sina rolltolkningar som sina franska, kvinnliga motsvarigheter. Det är bara lite andra roller, som uppenbarligen inte tilltalar mig lika mycket.

Sedan kan jag möjligen tycka att Levan Akins manus öser på med lite väl många problem för Merabs del. Det finns exempelvis ett avslutade orosmoment som inte alls hade behövts. Sedan är jag lite tudelad inför detta att iscensätta det hela i en georgisk danstrupp. Länge funkar det det ganska bra, både berättelsemässigt och visuellt, men den sista dansuppvisningen blev på tok för långt för min smak.

Som sagt, And Then… är ingen dålig film. Ibland är det till och med en riktigt fin film. Men den kom inte i närheten av de franska kvinnorna.