Coco (2017)

Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.

Men på självaste Día de (los) Muertos upptäcker Miguel att han inte bara är bördig från en familj full med musikhat utan samtidigt också har Santa Cecilias mest berömde smör-gitarrist, Ernesto de la Cruz, som förfader. Så varför inte bryta sig in i sin anfaders mausoleum och ”låna” hans gitarr när nu Miguels farmor slagit sönder den han tidigare hade?

Men man hanterar inte döda mäns gitarrer hur som helst och så snart Miguel börjat knäppa på strängarna blir han osynlig för sin omgivning. Sin levande omgivning, vill säga. Därmed får han emellertid en utmärkt anledning att just denna dag besöka dödsriket där hans avlidna släktingar spenderar större delen av året.

Ganska snart in i titten på Coco, Pixars nästnästnäst senaste film (Incredibles 2 kom 2018, Toy Story 4 2019 och Soul alldeles nyssens), kan jag inte släppa en gnagande känsla av att jag känner igen det hela. Och sedan slår det mig – är detta en ny-version av Robert Rodriguez 90-talsklassiker Desperado men berättad ur den lille pojkens perspektiv? Ni vet, han som proppade gitarren full med knark?

Men nej, såklart inte Pixar fördjupar sig i smutsig knarkhandel, blodiga skottlossningar på öppen gata eller svettiga gangsters. De fördjupar sig definitivt inte i svettigt sex mellan Antonio Banderas och Salma Hayek. Istället är Coco en film som, i likhet med så många andra animerade filmer, handlar om familj, traditioner och drömmar.

Nej, Cocos teman har generellt inte mycket nytt att komma med. Därmed inte sagt att filmen känns otidsenlig eller passé. Dels finns som synes ett ganska stort fokus på döden i flera olika former, vilket inte alltid är ett ämne som barnfilmer väljer att grotta ned sig i. Dels har vi den mexikanska vinkeln, där Coco är den första film med en budget på över 100 mille som innehåller en rollbesättning närmast uteslutande bestående av latinamerikanska skådespelare (och så Pixar-veteranen John Ratzenburger förstås).

Det torde ha varit en grannlaga uppgift att porträttera en annan kulturs absolut största helgdagar (dock inte mer grannlaga än att Disney för en kort period försökte varumärkesskydda namnet ”Día de los Muertos”). Av allt att döma tycks man emellertid ha klarat av den balansgången utan allt för många snedsteg. För min del, som är kapitalt okunnig om både mexikansk kultur i allmänhet och Día de (los) Muertos i synnerhet, handlar det mest om att luta mig tillbaka och njuta av en fullkomligt exceptionell färgexplosion.

För Cocos dödsrike är inget bottenfruset Hel eller Beetlejuiceigt byråkratiskt slukhål. Här kontrasteras istället verklighetens soltorkade gator och slitna husfasader med en vibrerande, självlysande, överdådig färgprakt. Det är dock en prakt som för med sig ett icke föraktligt mått av skuldbeläggande à la Toy Story – de döda som inte har släktingar som hedrar dem på självaste dödsdagen får snällt stanna kvar i dödsriket och finns ingen levande människa som kommer ihåg en ”dör” man en andra gång.

Men det är förstås inga problem för handlingen i Coco där det ju finns en liten pojke som verkligen vill minnas och hedra alla sina släktingar även om de kan vara lite störiga ibland. Det som däremot störde mig en smula var Pixars sedvanligt halvusla genusperspektiv. Coco är ett kvinnonamn men historien fokuserar som synes istället på Miguel, vilken faktiskt lika gärna hade kunnat vara en flicka. Inget av det som händer styrs egentligen av att Miguel är just pojke. Snedfördelningen blir särskilt tydlig eftersom han också i dödsriket hela tiden knyter an till andra män, främst den luffaraktige Héctor och så förstås den storstilade Ernesto de la Cruz.

Coco påminner om filmer som The Frighteners, Beetlejuice och Corpse Bride, historier som alla på något sätt handlat om interaktionen mellan levande och döda. Det den tillför är som sagt sin mexikanska vinkel och fantastiska färger. Kanske inte lika konceptuellt innovativ som Inside Out men samtidigt en historia som inte bara är en uppföljare till tidigare succéer, vilket ju är värt något i sig.

Annons