Det är tur att Hjalmar Bergman hittade på den unge Benjamin Borck, kallade Benbé. Annars hade han fått svårt att berätta historien som egentligen handlar om den berömde clownen Jac Tracbac. En man som började sina dagar med namnet Jonathan Borck, oäkting till en av sönerna i den välbärgade Borck-familjen samt en namnlös tjänsteflicka.

När vi får träffa Benbé är han alltså på väg till Amerika, landet som Jonathan Borck rymde till efter att han stulit både smycken och pengar. Där började han jobba på cirkus och blev efter ett tag upptäckt som ett lysande clown-ämne, under artistnamnet Jac Tracbac. Det tar dock den unge mannen ett bra tag innan han kan lyckas komma i kontakt med sin släkting som förbereder en storslagen comeback. Vilket förstås är till stor glädje för det syndikat som står bakom clownen och är beroende av hans framgångar.

Det är alltså genom Benbé som läsaren kan göra sin bekantskap med den som jag uppfattar är Bergmans egentliga huvudperson – den plågade clownen Jac. Men innan han faktiskt får en chans att lära känna mannen själv får Benbé först höra en massa historier om sin kände släkting. Sedan blir han också mer eller mindre shanghajad av representanter från syndikatet som inte vill ha några hinder i vägen för sin guldkalv.

Och det kommer kanske inte som någon större överraskning att Jac inte är en särskilt glad clown, snarare rastlös och lidande. Undan för undan blir det klart att hans framgång bygger på att han försätter sig själv i sådan dödsskräck att han gör tokroliga saker som publiken skrattar åt, delvis för att den uppfattar artistens rädsla. Under den föreställning som boken beskriver skäller Jac mer eller mindre ut den parasiterande massan som kommit för att glo medan han i princip går under framför deras ögon. It’s show business, people!

Vilka kan man då skylla för att Jac hamnat i den här rävsaxen? Jag uppfattar i alla fall tre kuggar i det maskineriet – dels publiken som aldrig kan få nog av enkla sensationer, dels syndikatet som byggt sig en förmögenhet på publikens sug efter artisternas hjärteblod. Men också Jac själv, vars främsta egenskap kan beskrivas som ”liknöjd”. Oavsett vad som händer säger han ”Utmärkt” och tycks aldrig ha någon egen vilja att tala om. Han agerar sällan på egen hand utan skuffas mest bara runt som en säck potatis mellan alla som av olika anledningar vill styra hans liv och handlingar.

Den ende som inte tycks vara beroende av Jac är hans livläkare Denny O’Henny men inte heller han framställs som någon särskilt trevlig person. Överhuvudtaget finns det inte många att fästa sig vid i Clownen Jac. Utom då möjligen Benbés redlige morbror, patron Längsäll, vilken tycks fullt nöjd att gå bakom sina oxar på gården Sanna.

I det blir jag heller inte riktigt klok på den poäng som Bergman eventuellt velat göra med sin roman. Jag upplever att historien i någon mån vill sätta artister och borgare mot varandra, där det blir uppenbart att Jac och hans personlighet aldrig någonsin skulle ha kommit att passa in i den svenskt småskurna Borckska släkten. Men de riktiga skurkarna är samtidigt inte alls den rejäle Längsäll på Sanna, utan blodsugarna borta i USA.

Men kanske är poängen egentligen inte den konflikten, utan den Lidande Artisten? För det är helt uppenbart att Jac inte alls mår särskilt bra rent psykiskt, faktiskt rentav är självmordsbenägen. Han är ett nervknippe och synes aldrig tillfreds. Av historierna från Sverige innan han rymde förstår vi att han aldrig varit särskilt välmående och till det läggs sedan ett rejält personligt trauma som kommit att förfölja honom resten av livet.

Hjalmar Bergman är om inte annat konstant välformulerad med ironier och underdrifter som främsta vapen. Att Clownen Jac har några år på nacken märks särskilt väl i författarens kategoriska rasmässiga begrepp och omdömen. För egen del är jag helt klart ovan vid att ta del av texter som frankt och frikostigt använder sig av ord som ”neger” och ”juden”.

Men Bergmans roman om den olycklige Jac Tracbac lyckas aldrig fånga mig. Den avslutande föreställningen berättas via en tredje part, på ett sätt som jag i och för sig uppfattade som ganska påhittigt, men som tyvärr inte alls gjorde något för min läsupplevelse utan istället blev segdraget och irriterande. Jag vill minnas att jag hade en liknande upplevelse när jag såg Chaplins Limelight, så det är kanske just historien om den ledsna föredetting-clownen jag stör mig på?