alt. titel: Porträtt av en kvinna i brand, Portrait of a Lady on Fire, Portræt af en kvinde i flammer, Portrett av en kvinne i flammer

Marianne kommer som porträttmålare till ett ensligt beläget hus vid Bretagnes karga kust runt mitten av 1700-talet. Uppdraget att måla av den unga Héloïse har kommit till henne först efter att modern anlitade en manlig målare som misslyckades med porträttet. Héloïse har nämligen hämtats hem för att fylla sin systers roll – att gifta sig med en rik man. Men den presumtive maken vill först ha ett porträtt av sin tillkommande och därför vägrar Héloïse att låta sig avbildas enligt logiken: ingen tavla=inget bröllop.

Marianne måste därför utföra arbetet i smyg och säljs in som en tillfällig sällskapsdam till den unga kvinnan. Men det är först när Héloïses mor måste resa bort några dagar som den unga kvinnorna börjar komma varandra närmare.

Jag har ingen som helst relation till vare sig regissören Céline Sciamma eller huvudrollsinnehavarna Noémie Merlant (Marianne) och Adèle Haenel (Héloïse). Men Porträtt av en kvinna i brand har låtit tala så pass mycket om sig att jag blev nyfiken på vad snacket handlade om. Till att börja med ska kanske nämnas att jag av någon anledning fått för mig att Porträtt… skulle vara en ”svår” film. Full med symbolik och obegripligheter.

Lyckligtvis är så inte fallet, filmen är en beundransvärt rak berättelse som speglar rättframheten mellan Marianne och Héloïse. Även om deras relation börjar med en hemlighet – den verkliga anledningen till att Marianne kommer till Bretagne – var det länge sedan jag såg en film gestalta en så pass uppriktig och oförbehållsam kärlekshistoria. Sannolikt är det därför som jag finner mig både tagen av och engagerad i kvinnornas förhållande. Kärlekshistorier brukar annars verkligen inte vara min grej.

Persongalleriet är slimmat till att börja med och när Héloïses mamma reser iväg består hushållet enbart av Marianne, Héloïse och tjänsteflickan Sophie (spelad av Luàna Bajrami). Det gör att Sciamma kan laborera en hel del med vad som på akademikerspråk sannolikt skulle kallas för ”the female experience”. I en fantastisk liten scen sitter Sophie och broderar som vore hon en herrskapsfröken medan Marianne häller upp vin till dem alla tre. Héloïse har i sin tur dragit på sig ett förkläde och står med huvudet nere i matgrytan. Återigen slås jag av naturligheten i det som utspelas, borta är de onödiga komplikationer och missförstånd som allt för ofta hemsöker “vanliga” kärlekshistorier.

För Mariannes roll hade lika gärna kunnat spelas av en man. Den historien är ju inte helt obekant, om vi säger så – porträttmålaren som kommer den unga bruden nära och därmed får en chans att besöka brudsängen i förtid. Men med en man i mixen hade vi som sagt aldrig fått den där avslappnade enkelheten, vare sig i köksscenen eller mellan vårt kärlekspar.

Det finns också annat som hänger ihop med kvinnors villkor och förutsättningar i 1700-talets Frankrike. Trots att det ofta sägs rakt ut känns det ändå inte som om manusförfattare Sciamma skriver sin publik på näsan för den sakens skull. Exempelvis att Héloïses enda möjligheten till jämlikhet var ett liv i kloster, att Marianne inte får måla nakna män och därmed förvägras att skaffa sig kunskap om den manliga anatomin eller att Héloïse frågar Marianne om hon haft med sig en (1!) bok i packningen och om hon i så fall får låna den.

Samtidigt finns också både funderingar kring konstnärens villkor och världsbild samt spännande tolkningar av den klassiska myten om Orfeus och Eurydike. Men förutom innehållet bjuder Porträtt… dessutom på fenomenala rollprestationer. Detta är en av få filmer som jag redan nu är sugen på att se om bara för att kunna titta på kvinnornas ansiktsuttryck. Mot slutet får vi exempelvis en lång tagning av hur Adèle Haenel reagerar på ett musikstycke med sitt remarkabelt kraftfulla ansikte – en underbar scen. Hennes honungsfärgade uppenbarelse kontrasteras filmen igenom förtjänstfullt mot Noémie Merlants mörka, lite stramare gestalt. Bägge kvinnorna delar dock uttrycksfulla och kraftigt markerade ögonbryn.

För förutom innehåll och skådespeleri är Porträtt… dessutom en av de vackraste filmer jag sett på väldigt länge. Jag drar mig sällan för att säga att filmer är ”snygga” men för Porträtt… finns inget annat ord än ”vacker”. Vi får en föraning om det redan i filmens tidiga scener med ett stormigt hav, någonstans mellan azur och ärggrönt, och en nedåtgående kvällssol som låter ett mjukt ljus vila på kustens kärva klippor. All heder i det fallet åt fotografen Claire Mathon.

Så trots alla lovord lyckades Porträtt… ändå överraska positivt. Tack för det, Céline Sciamma & Co.