Remake-dags! Jag har ganska länge nu haft Alexandre Ajas version av Wes Cravens tredje långfilm (The Last House on the Left och The Hills Have Eyes interfolierades tydligen av någon slags porrulle vid namn The Fireworks Woman) ståendes i hyllan. Nyfikenheten kommer sig dels av regissören själv samt ett icke föraktligt mått av kompletteringssjuka.

Grundhistorien, familj-strandsatt-i-fientlig-öken, är så enkel att det torde vara närmast omöjligt att förvanska den. Däremot har Aja och trogne manusmedarbetaren Grégory Levasseur valt att brodera ut och förtydliga en hel del. Därför får vi per omgående veta att Bob, Ethel, Brenda, Bobby, Lynn, Doug och lilla Katie inte bara är på semester med destination L.A. (”…moviestars and fancy cars!”) utan på väg mot San Diego för att föredetta polispappa Big Bob ska starta ett säkerhetsföretag.

Vad som uppenbarligen blir än viktigare att etablera är hur fullkomligt oduglig svärsonen Doug är. Både i Big Bobs och våra ögon. Därför får han: (1) bära glasögon, (2) klaga på såväl färdsätt som Lynns familj, (3) säga sig vara illamående av värmen, (4) säga ”fuck your sister” om sin fru inför hennes lillebror, (5) vara mer fokuserad på jobb än familjemys (noll mobilmottagning, check på den…) samt (6) utan framgång försöka laga en trasig apparat.

Men för all del, vad som redan dessförinnan hamrats in med ännu större kraft är upprinnelsen till bergsbefolkningen och deras märkliga böjelser. Det enda förtexterna går ut på är att visa bilder på svampmoln, missbildade människor och militära kärnvapentest.

Detta förtydligande tjänar två syften som jag ser det. Dels ett försök att skapa en något mer realistisk ram runt det hela (till den realismen hör också exempelvis det faktum att jycken Beast numera inte tycks övernaturligt smart). Dels att göra relationen mellan de bägge familjerna mer laddad. Med remakens bakgrund görs familjen Carter explicit medskyldiga till bergsbefolkningens prekära situation (”You’ve made us what we’ve become”). Detta genom att vara en del av ett samhälle vilket först mer eller mindre skapat den utstötta gruppen och sedan har mage att förneka dess existens. Med den förstärkningen i bakhuvudet blir jag därför inte riktigt klok på varför Aja och Levasseur samtidigt valt att försvaga de respektive familjespeglingarna genom en utökad bergsfamilj.

Men kanske är det bara så enkelt att de ville fläska på med fler monster? På samma sätt som de väljer att göra framställningen avsevärt mer grafisk och grisig. Vilket tyvärr i det här fallet inte ska tolkas som ”bättre”. Bara för att vi får höra ett olycks- och förebådande soundtrack eller se avskjutna ansikten och en uppsjö yxhackor i diverse skallar innebär inte det större spänning eller ens bättre effekter. Originalets stora överraskningsscen schabblas bort och ges inte alls samma tyngd trots att mer eller mindre exakt samma sak händer. Och med tanke på all den ansträngning som läggs på att (1) etablera Doug som en über-fjant och (2) någon slags realism blir det rent märkligt när vi kommer fram till den del av The Hills Have Eyes när han kan ta så sjukt mycket stryk att hälften vore nog för att avpollettera en betydligt större machoman än han.

Men något som förstås måste bli bättre efter 30 år av jämställdhetsarbete är väl ändå genusperspektivet. Väl…? Mja, no such luck i fallet The Hills Have Eyes anno 2006 i alla fall. Snarare har Aja och Levasseur bestämt sig för att ta några ytterligare spadtag i den gropen. Bobby är nu synbarligen yngst i hela gänget men lämnas ändå ”in charge” med vapen i hand av Big Bob. Ok att Brenda ska vara en typisk chick-chick som aldrig skulle peta på en pistol men då hade väl åtminstone Lynn kunnat få ta på sig den äran? Brendas större avkläddhet kontrasteras också av både Bobbys säckiga långbrallor och långärmade T-shirt samt Lynns närmast tantiga klänning. Våldtäktsscenen är ännu mer utdragen och jag upplever den också som snaskigare eftersom den får pågå i bakgrunden av Plutos vansinnesutbrott när han inte får komma till. Lägg till det det extra utnyttjandet av Lynn plus någon slags antydan om att till och med Doug får kolla in sin heta svägerska när hon ligger och solar i bikiniöverdel (han är alltså inte bara en fjant utan också ett äckel) och det hela börjar kännas avgjort otrevligt.

Originalets slut är närmast brutalt abrupt men lämnar samtidigt tittaren med en viss tvetydighet om vad som egentligen vunnits när det hela är över. Inga sådana tveksamheter i remaken. Klart att man kan tänka sig att de överlevande säkert inte i fortsättningen kommer att gå sjungandes genom livet men de får i alla fall återförenas till tonerna av någon svagt Western-triumfatorisk musik. Ett slut som bara sekunder senare sätts i gungning av de mest trötta av skräckfilmsgrepp. Skäms, Aja!

Jag kan för all del tänka mig att Aja var lite nervös inför denna sin första Hollywood-produktion. Budgeten var sex gånger större än den för Haute Tension. Samtidigt är det lite intressant att två fransmän valt att göra en film som känns mer stereotypt amerikansk än originalet, från betoningen på ödsliga vidder till ett återföreningsslut. Men å andra sidan också slänga in halvhjärtad kritik av ett förljuget System, givetvis symboliserat av en amerikansk flagga (försedd med en för ändamålet högst lämplig spets). I inget av allt detta kan jag tycka att Aja slår Craven. The Hills Have Eyes 2006 är en halvt om halvt ok samt generisk skräckfilm som dessutom lider av att kunna ställas mot ett i de allra flesta avseenden bättre original. Att filmerna delar samma IMDb betyg (6,4) är för mig fullkomligt obegripligt.