alt. titel: Ögon i natten, Wes Craven’s The Hills Have Eyes, The Family That Woke Up Screaming, Udyrene, Udyr må dø, Slagterbanden

Vad är väl mer amerikanskt än en road trip över hela kontinenten? Bob och Ethel Carter har släpat med sig jyckarna Beauty och The Beast samt kidsen Bobby, Brenda och Lynne. Lynne kommer i sin tur med vidhängande make Doug samt nyfödda dottern Katie. Tanken är att de ska fira Bob och Ethels silverbröllop även om Ethel kanske hade tänkt sig att göra det på ett lite annat sätt än att köra tvärsigenom den stekheta Nevadaöknen. Brenda tycker också att de skulle kunna snabba på lite så hon får visa upp sin tajta T-shirt bland L.A.’s ”moviestars and fancy cars”.

Men när de ändå är ute i obygden skulle de väl kunna passa på att besöka en silvergruva som ska ligga i närheten? Mackföreståndaren Fred tycker inte alls att det låter som någon bra idé och försöker förtvivlat tillhålla familjen att de ska stanna på ”the main road”. Men hur det nu faller sig hamnar bilen med vidhängande bigass-trailer på en liten grusväg, störningsmoment uppstår, flaxande kartor skymmer i förarsikten, en kanin sitter i vägen och plötsligt står familjen där med en bruten hjulaxel och ingen kontakt på kortvågsradion.

Bob och Doug traskar iväg i varsin riktning för att hitta hjälp och lämnar Bobby ”in charge” över kvinnor och barn. En nog så krisartad situation i vanliga fall och då har jag ju inte ens nämnt de hukande gestalterna som noggrant iakttagit varenda rörelse hos den strandsatta familjen.

Efter debuten The Last House on the Left ville Wes Craven helst göra något annat än skräck men även en regissör och manusförfattare måste ha något att stoppa i krävan. Så när producentkompisen Peter Locke ville testa att göra en exploitation-film tänkte Craven att han väl kunde tota ihop något som ändå var lite mer ”sofistikerat” än The Last… Huruvida han lyckades med det kan diskuteras men vi kan åtminstone vara överens om att legenden om en skotsk kannibal-klan inte är den allra bästa utgångspunkten för finess.

Men nu var det historien om Sawney Bean som Craven fastnade för och sedan stöpte om till en distinkt amerikansk version. För här har vi som sagt road tripen, familjen och de ödsliga vidderna som kan innebära både frihet och isolering. Plus denna klassiker inom skräckfilmsgenren – den mer eller mindre övergivna bensinmacken, civilisationens sista utpost.

Det är ganska uppenbart att Craven velat rota runt lite i detta med både familj och klass. De som gömmer sig uppe i bergen är mer eller mindre en spegelbild av de som försöker överleva nere på vägen. Den som fångar bägges absoluta huvudfokus är det lilla barnet, eller framtiden om man så vill. Vem ska lyckas bemäktiga sig den? Att det måste ske medelst våld och vapen i hand finns det aldrig någon tvekan om. Böner och gudsförtröstan är möjligen gott nog som mental snuttefilt men tappar förskräckande snabbt sin relevans när liv står på spel.

Rent ideologiskt är det emellertid frågan om Craven egentligen var ute efter att göra någon rejäl poäng av detta med gapet mellan de som har och de som inte har, mellan de som tillhör och de som är utstötta, mellan civilisation och primitivism à la Jordan Peeles Us till exempel? Det känns mest som att han tagit tag i den tanken som en schysst upptakt till massakern som komma skall.

Innan Carter-familjen står där med sin brutna hjulaxel har de ju aldrig träffat på bergsborna, aldrig förolämpat någon ur ortsbefolkningen på Freds mack, med ett hånskratt sparkat omkull ett litet kultaltare eller pinkat på vad som visat sig vara en annan persons enda, ynkliga ägodelar här i jordelivet. De har inte heller fått artikulera åsikten att det aldrig får vara rätt att ta till våld, vad situationen än månde kräva. Civilisationens fernissa må vara tunn men ingen har heller hävdat motsatsen. Så den enda skiljelinje som Craven egentligen drar upp är den mellan de olika grupper som familjerna redan från början tillhör – en hyfsat välbärgad medelklass som, vad vi vet, aldrig gjort en fluga förnär kontra…något annat. Som gärna tar sig en kannibalistisk smakbit om tillfälle uppstår.

Så om vi bortser från allt teoretiskt trams, vad återstår? Till att börja med titeln, som (i likhet med The Last House on the Left) är fucking briljant. Men sedan ska villigt erkännas att det är (väldigt?) mycket som kanske funkade när det begav sig men som definitivt tappat sin charm. Vissa saker är petitesser, som att jag i egenskap av föredetta hundägare blir fullkomligt vansinnig när folk ursäktar sina uppenbarligen skitarga jyckar med att de ”bara vill leka”. Andra saker blir mest skrattretande, som den övernaturligt smarta jycken Beast eller bergsfamiljens utseende. Medan åter annat faktiskt känns direkt problematiskt och här hamnar förstås ett rätt unket genusperspektiv.

Med ett notabelt undantag tjänar både kvinnor, barn och tikar enbart syftet att utgöra incitament för Männens hämnd. Det är inte Ethel som får ansvara för den enda pistolen som lämnas kvar vid husvagnen, utan sonen Bobby vilken eventuellt dessutom är yngst i hela gänget. Det enda Ethel kan göra är att hjälplöst fippla med kortvångsradion och mumla ”I don’t know how to work this thing”. Och jag vet inte vad som är värst: att Bobby i ett läge snäser åt den våldtagna Brenda (”Will you keep it down?!”) eller att jag i det läget sympatiserar med honom eftersom hennes hysteri framställs som ett direkt irritationsmoment.

Men det finns också en hel del som fortfarande funkar. Den obehagligt dova ljudmattan. Filmens enda hoppa-till-effekt eller överraskningsmoment tappar aldrig sin kraft trots att jag sett den åtminstone tre-fyra gånger förut. Och här finns ett slags rått driv som tar tag i och fascinerar mig trots alla invändningarna ovan. Fortfarande bra skit och klart sevärd helt enkelt.