Tjugo-plus år efter biobesöket kan jag inte för mitt liv påminna mig varför jag satte mig framför en film där jag aldrig hört talas om regissören Alexander Payne. Var det minnet av Reese Witherspoon från Pleasantville och Dangerous Liasons-remaken Cruel Intentions som spökade? Eller Matthew Broderick mask-hantering i Roland Emmerichs Godzilla som kom året innan?

Det enda jag minns är att jag var totalt oförberedd på Elections djärva och bitskt svarta humor. Samt att jag älskade den samma sekund som Witherspoons Tracy Flick dyker upp i bild för att hypereffektivt och hypertidigt ställa iordning sitt uppfällbara bord och börja samla namnunderskrifter. Det var något med hennes äppelkäcka och obevekliga framtoning, inte så lite hjälpt av Hollywoods minsta men mest bestämda hakparti, som fångade mig i ett järngrepp. Plus då kontrasten mot Mattew Brodericks urtypiske high school-lärare i chinos, kortärmad skjorta och lite för oklippt frisyr. Med portfölj och en massiv nyckelknippa hängandes vid bältet.

Och jag har faktiskt fortsatt att älska Election genom åren, där jag (i likhet med andra favoriter som Priscilla och To Die For) tappat räkningen på hur många gånger jag sett om filmen. I mina ögon är detta utan tvekan den bästa av Paynes filmer (saknar dock fortfarande About Schmidt, Citizen Ruth och Nebraska) och jag blir alltid lika förvånad över att det inte talas mer om den.

Election handlar helt enkelt om sin titel – vid George Washington Carver High är det nämligen dags att välja elevkårsordförande. Den enda kandidaten är länge Tracy Flick, en ambitiös tjej som lider av svårartat perfektionssyndrom och duktig-flicka-komplex. Men samhällskunskapsläraren Jim McAllister har av olika anledningar vissa problem med sin målinriktade elev och övertalar därför den populäre football-spelaren Paul Metzler att också ställa upp. Till valkapplöpningen sällar sig också Pauls adoptivsyster Tammy.

Jag har svårt att hitta fel överhuvudtaget med Election. Historien är tajt och spänner över många teman – ambition, ungdomsförälskelser, den lätt upplevda meningslösheten i high school-korridorerna, hur enkelt det är för människor att trampa snett, hur små misstag kan påbörja en fullskalig lavin och hur snabbt det går att förlora kompassriktningen när det väl börjat skita sig.

Musiken, eller kanske snarare ljudläggningen, funkar utmärkt, vare sig det handlar om att dra igång ”Three times a lady” på stereon i förföringssyfte, låta smörig loungemusik understryka Jims mediokra förortsplayboy eller vansinnesvrålet som ackompanjerar Tracys inre sammanbrott.

Oavsett om vi befinner oss på ett trist motorvägsmotell eller i skolans gympasal, skapar miljöerna en realistisk bakgrund som gör att Payne kommer undan med halsbrytande klipp, pauser, associationer, liknelser och kontrasteringar. Han lyckas till och med väva in tre olika berättarröster på ett sätt som adderar till helheten. Sättet att berätta historien håller mig hela tiden nyfiken, lyckas alltid överraska mig med sin fantasifullhet. Att Payne sedan (i vanlig ordning kan man nästan säga) inte verkar tycka särskilt bra om sin huvudperson med tanke på hur lätt vi har för att skratta åt honom blir en annan sak.

Och i det perspektivet är också rollbesättningen perfekt, från Broderick som beige-trist lärare och Phil Reeves som lika beige-trist rektor, till Witherspoon som den überdriftiga Tracy. Plus Chris Klein i sin första roll som den milt sagt pantade sportfånen och partyprissen Paul. Alla lyckas de göra sina respektive roller till något mer än ensidiga high school-stereotyper, där särskilt Kleins Paul får skina lite extra i all sin godhjärtade naivitet.

Och kanske, kanske var det redan här som Payne insåg den komiska potentialen i att låta sin huvudperson vara en inkompetent löpare?