Rebecka Reté är en kvinna på flykt. Viktiga uppdateringar av internet sker med hjälp av sju nycklar som finns hos sju personer världen över och Rebecka är en av dem. Men nu har pistolförsedda män hotat hennes barn för att komma åt hennes nyckel och det visar sig att hon inte är den enda nyckelbäraren som råkat illa ut. För att skydda alla människors rätt att fläka ut sina privatliv i sociala medier (och icke minst sin egen familj) tvingas Rebecka gå under jorden. Samtidigt måste hon försöka ta reda på vilka det är som är ute efter nycklarna.
Det ska faaaan vara författare med läsare som jag. När jag hade läst Åsa Schwarz Lust tyckte jag ju att den kanske var lite väl enkel för min smak. Jag var dock villig att ge Schwarz en chans till och det blev De 7 nycklarna. Nu är ämnet it-säkerhet, vilket är författarens eget yrkesområde sedan 1996. Alltså något som hon torde vara väl insatt i, varför jag absolut inte är i en position att ifrågasätta det som berättas.
Och ändå är jag inte nöjd… Förvisso presenteras en mängd intressant (samt icke minst paranoia-höjande) information om it-säkerhet och hur sårbart det moderna samhället faktiskt är i det avseendet. Men det blir ofta i just formen av presentationer. För min del har Schwarz inte på ett organiskt sätt lyckats baka in sin gedigna kunskap i sin historia. Istället levereras den i form av små föreläsningar, oftast riktade direkt till läsaren.
Överhuvudtaget är språket och framställningen övertydliga på ett sätt som fortfarande gör att boken känns väl enkel, trots kunskapsstoffet den har att komma med. När vår hjältinna exempelvis hör Britney Spears 90-talshit ”…Baby One More Time” antyder texten mer eller mindre att Rebecka medvetet tänker ”Åh, Britney Spears ’…Baby One More Time’ gillar jag ju inte eftersom den låten spelades som en del av tortyren i Guantanamo Bay”.
Det görs alltså helt klart varför boken innehåller ett flertal referenser till en numera 20 år gammal tuggummipoplåt (något jag undrade en smula över fram tills dess) men det görs på ett sätt som känns påklistrat, onaturligt och ansträngt. På samma sätt uppehåller sig historien märkligt länge vid Rebeckas tankar på tiggare, en plantering som förvisso får en förklaring men då på ett sådant sätt att både såendet och skördandet sticker ut allt för mycket.
Här skulle jag också vilja jämföra Schwarz behandling av antydningarna om den misshandel som Rebecka varit utsatt för med Madeleine Bäck och hennes halvkvädna visor i Vattnet drar. Bäck lyckas (oftast) göra sin antydningar nyfiket spännande och sedan avslöja precis så mycket som behövs för att jag ska få ett grepp om det som hade hänt och sedan spä på med mina egna fantasier så att det faktiskt blir obehagligt. Schwarz väljer istället att först portionera ut ett gäng (över)tydliga hänvisningar, för att till slut (äntligen) berätta om själva händelsen i detalj. Ett “avslöjande” som vid det laget inte tillför någonting, förutom att utgöra underlag för att Rebecka ska ges chans att fundera över sina livsval.
Inte heller kan jag tycka att den ”överraskande” vändningen blev särskilt överraskande, Jag är till och med benägen att instämma i Rebeckas självförebråelser över att hon mycket tidigare borde ha fattat hur saker och ting låg till. På samma sätt som i Lust finns ett par scener (i det här fallet särskilt slutet) som känns mer cineastiska än litterära (möjligen är det begreppet ”beskrivande” jag är ute efter när jag tänker ”cineastisk”).
Och jag är ledsen, men jag kan bara inte ta in konceptet ”nyckeln till internet” (vilket förstås nämns många gånger under Rebeckas äventyr, den står ju liksom i fokus) utan att tänka på den brittiska humor-serien The IT Crowd. I seriens tredje säsong finns avsnittet ”The Internet” (tex. scenerna Moss introduces Jen to The Internet och The Internet Speech) och där parallellerna till romanen blev allt för många för att det hela inte skulle bli skrattretande. Och det var nog inte den effekten som Schwarz var ute efter i sin thriller.
Rörliga bilder och tryckta ord 