American Made (2017)

Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.

Men en duktig pilot som vill ha lite pirr i magen är precis vad CIA är ute efter. Man skulle nog kunna säga att Barry Seal inte hade varit mer redo för byrån om de så uppfostrat honom själva. Utan att säga något till hustrun Lucy lämnar alltså Barry sin trygga anställning för att börja en karriär som flygfotograf av hemliga gerillaläger i Sydamerika. Kommunistiskt bekostade sådana förstås, det är ju det hela grejen handlar om – att hindra den ryska björnen från att få fotfäste på de amerikanska kontinenten.

Men pirr i magen i kombination med CIA-uppdrag är som bekant ett sluttande plan. Snart fungerar Barry också som kurir mellan byrån och Manuel Noriega, även det med Nationens Bästa för ögonen givetvis. Exakt hur Barry tjänar good ole US of A genom att dessutom börja smuggla kokain åt den colombianska Medellin-kartellen är däremot mer oklart. Men han betalas ändå tillbaka med råge när CIA rycker in och räddar sin kurir undan DEA:s vassa klor genom att förflytta honom från Baton Rouge till den lilla staden Mena i Arkansas.

En småstad på fallrepet är precis vad både Barry och CIA behöver. Stadens banker ställer inte obekväma frågor när en av de fåtaliga kunderna kånkar in resväska efter resväska fullproppad med kontanter. Barry kan köpa så mycket mark att han snart har ett eget flygfält, fyra anställda piloter och ett ställe där CIA utan problem kan sätta upp ett gerillaträningsläger, befolkat med män som Barry och hans team flyger in. Största problemet de har att handskas med är att många av de influgna hellre passar på att fly till andra delar av USA istället för att lära sig slåss för sitt land.

American Made sällar sig filmer som Black Mass, alltså historier som både vill berätta om hejdlösa brottslingar samt deras mer eller mindre oheliga förbund med det rättsliga etablissemanget. Nu var Black Mass ingen skrattfest, medan Gary Spinellis manus driver American Made i en mer humoristisk riktning. Och det är klart att en så fullkomligt osannolik historia är svår att inte skratta åt. Om inte annat i ett Kafkaartat perspektiv, där CIA gör sitt bästa för att blåsa kollegorna i andra instanser som DEA, ATF och FBI. Scenen där Barry till slut åker fast, oavsett om själva händelsen är sann eller inte, är surrealismhumor på hög nivå när det ena rättsskipningsorganet efter det andra äntrar hangaren för att få sin bit av kakan.

Samma surrealism färgar Barrys slit med att försöka hantera de bisarra mängder kontanter som hans kokainsmugglande ger upphov till – en detalj som man kanske inte tänker på när det handlar om den typen av branscher. Att Spinelli varit inspirerad av klassikern GoodFellas när han skrev sitt manus går inte att ta miste på. Barry och Lucy går förvisso inte ned sig i nojjigt missbruk på samma sätt som Henry och Karen Hill men når ändå snart en punkt när Barrys förehavanden är till mer bekymmer än glädje.

Och det är i detta som American Made kanske blir lite problematisk. Manuset är smart på så sätt att det fokuserar på alla krumbukter som Barry genomför i syfte att undkomma rättvisan och den genomcyniska attityden från såväl CIA som DEA. Bara med det perspektivet kan filmen vidmakthålla en lättsam och humoristisk ton. För vad ska man annars säga om en man vilken (till synes) utan minsta samvetskval dumpar hisnande mängder kokain i det hemland han säger sig arbeta för? Samt en hustru som (till synes) vet precis vad hennes man sysslar med men inte har några problem med det så länge det ger henne ett flådigt hus, dyra smycken och pälsar? Möjligen skulle man kunna tolka titeln American Made som ironisk i detta avseende – det är inte bara CIA:s förehavanden som är ”american made” utan också Barrys inställning till det han pysslar med.

Tre delar i American Made gör dock att detta är en vinkel som man inte tänker allt för mycket på när man ser själva filmen, som i sig självt är riktigt underhållande i alla sin sanningsenliga (nåja…) osannolikhet. Spinellis manus, Doug Limans kompetenta regiarbete och Tom Cruises vinnande smajl. Blir någon överraskad om jag säger att den riktigt Barry Seal inte ger ifrån sig ens i närheten av Tompas utstrålning?

Annons