Héraðið (2019)

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Reynir är en kooperativets man och ställer sig helt oförstående när Inga föreslår att de kanske skulle köpa gödsel annorstädes. Men när han förolyckas på mörka, slingriga vägar lämnar han också Inga med gård, skulder och en olönsam mjölkningsrobot. Till en början tycks Inga som förlamad av dråpslaget men en ny insikt i kooperativets maffiafasoner ger henne en spark i baken. Ett Facebook-inlägg och en TV-intervju senare ligger konflikten i öppen dag och det finns de som är tacksamma över att Inga vågat ta det första, svåra steget.

Regissören Grímur Hákonarsons förra film, Bland män och får, handlade om tjuriga gubbar. Nu är det dags för en minst lika tjurig kvinna. Arndís Hrönn Egilsdóttirs Inga är en furie i gummistövlar, islandströja, blå ladugårsoverall och rödfnasigt ansikte. När hon väl bestämt sig tar hon ingen skit (men kan däremot tänka sig att skopa ut en del. På Leifurs bil, till exempel) och påminner mycket om Frances McDormand i 3 Billboards…

Bland män och får delar de skäggiga männen, tjocktröjorna, det ödsliga landskapet och de ensligt liggande gårdarna med Mjölkkriget. Däremot var den tidigare filmen betydligt mer humoristisk. Nog finns det ögonblick av korthuggen, svart och bister humor även för Ingas del men Mjölkkrigets övervägande ton är antingen kallsinnigt beskrivande, sorglig eller melankolisk. Trots att man inte får intrycket av att Egilsdóttirs Inga och Hinrik Ólafssons Reynir har ett direkt passionerat förhållande sörjer hon givetvis sin bortgångne make. En sorg som samtidigt är högst realistiskt blandad med ilska, besvikelse och skuld.

I någon mening kan man väl också säga att Hákonarsons två filmer delar en berättelse om Systemet mot Den lilla människan. I Bland män och får stod dock detta system mycket tydligare också för en modernitet som den filmens protagonister gärna ville hålla ifrån sig. Så icke mjölkgården Dalsmynni – Inga knappar ofta på sin dator och verkar helt ta kooperativet på sängen när hon kommunicerar sin agitation via Facebook.

Samtidigt ägnar Mjölkkriget en stor del av sin speltid åt att synliggöra det dagliga, och ofta ganska ensamma, bonde-slitet. Första gången vi träffar Inga är hon i full färd med att hjälpa en ko att kalva, något som kräver både beslutsamhet och muskler. Möjligen har Hákonarson blivit väl förtjust i detta bonde-slit för syftet med alla dessa långsamma scener är inte alltid solklart. Från gång till annan blir Mjölkkriget tyvärr väl långsam, vilket väl tyvärr till viss del är en konsekvens av att det saknas en omedelbar dynamik som den mellan bröderna Gummi och Kiddi i Bland män och får.

Enbart för Egilsdóttirs rolltolkning skulle jag ändå säga att även Mjölkkriget är värd titt. Och sedan finns det ju något bottenlöst charmigt i en berättelse där det är självklart att bygdens starke man kommer ridande på en raggig islandshäst istället för körande i ett glimmande vrålåk på fyra hjul.