To Die For (1995)

alt. titel: Till varje pris, Noe å dø for

”Well, Suzanne, I sure pity the person who says no to you.”

Nej, Suzannes chef Ed på den lokala TV-stationen i småstaden Little Hope i New Hampshire vet inte hur rätt han har. Men så har han egentligen aldrig orkat säga nej på skarpen till sin drivna medarbetare. En som däremot sätter tassen i den björnsaxen är Suzannes man Larry och det ska han komma att få sota för.

To Die For är ytterligare en av de där 90-talsfavoriterna som knockade mig på bio och sedan dess aldrig fallerat att underhålla mig kungligt, nästan oavsett hur många gånger jag ser om dem. Jag minns inte i hur hög utsträckning Nicole Kidman ens hade gett utslag på min filmradar fram tills dess. Men tittar jag på hennes tidigare roller skulle jag vilja påstå att To Die For, åtminstone för min del, var den första filmen där hon på allvar klev ut ur skuggan av att vara Tompa Cruises aussie-fru.

Och som hon klev ut. I mina ögon tillhör rollen som den stenhårda men samtidigt naivt enfaldiga Suzanne Stone fortfarande bland det bästa (och icke minst snyggaste) som Kidman någonsin presterat. För första gången fick jag en känsla för att kvinnan faktiskt hade en känsla för humor, för hur skulle hon annars kunna prestera en så perfekt ytlighet?

To Die For lät Kidman avancera från storögd och i någon mån oskyldig flickunge i filmer som Days of Thunder och Far and Away till en fullfjädrat hårdför femme fatale. Men på samma gång en femme fatale vilken spelar i en sådan korpdivision att hon på sin höjd kan förföra lindrigt begåvade (men tokkåta) tonåringar. Tonåringar för vilka det räcker med en dans i regnet till tonerna av Sweet home Alabama. Ni som vet, vet vad jag menar…

På det hela taget är hela rollbesättningen nästan lika perfekt som Kidman själv. Det är den första filmroll där Joaquin Phoenix heter just Joaquin och inte Leaf (vilket han gjorde i bland annat Ron Howards Parenthood). Hans porträttering av Jimmy Emmet är lysande, en fågelbröstad grabbhalva som förälskar sig i helt fel kvinna på ett sådant sätt att jag tycker synd om honom samtidigt som hans slöa blick ger mig obehagsgåshud (modell ägghalvor). I övriga roller ser vi bland andra Illeana Douglas, Dan Hedaya, Kurtwood Smith, Wayne Knight, David Cronenberg (!) och George Segal.

Även manuset av veteranen Buck Henry (som tidigare skrivit bland annat The Graduate, Get Smart (tillsammans med Mel Brooks!) samt Catch-22 och som dessutom spelar rollen som läraren Mr. Finlaysson) är mycket bra. Särskilt hur det i ett par väl valda men korta scener och replikskiften tydliggör avgrunden mellan Kidman å ena sidan och Phoenix gäng å den andra. Ett par rappa örfilar och en tafsande styvfar räcker för att vi ska förstå hur de kan tro att Suzanne är rikare än Bill Gates och smartare än Stephen Hawking.

Förutom Kidman är det sätt som To Die For leker med kameran samt film- och TV-mediet en stor anledning till att jag tycker så mycket om den. Regissör Gus Van Sant (eller Buck Henry, svårt att veta) har injicerat en stor dos mockumentär i sin produkt och det är alltid ett säkert kort för min del. Här blandas ”vanlig” spelfilm mer eller mindre sömlöst med berättande-i-berättandet, hemvideos, samtida nyhetsinslag och dokumentärintervjuer. Klippningen används också i hög utsträckning för att både skapa tragikomik och understryka Suzannes förvridna världsbild. Ett syfte som även ljudläggningen får tjäna.

En av de få saker som däremot inte fungerar klockrent för min del är ett annan sorts ljud, nämligen Danny Elfmans score. Å ena sidan hjälper det till att förstärka filmens skruvade och lätt surrealistiska atmosfär. Å den andra känns det hela tiden lite märkligt att åse denna svarta saga till toner som jag främst förknippar med snälla filmer som Edward Scissorhands, Alice in Wonderland eller Charlie and the Chocolate Factory.

Jag har som sagt aldrig slutat gilla To Die For sedan det där biobesöket. Det filmen har vunnit med årens lopp är dessutom ett par tidsdokumentära repliker som faktiskt nästan blev det roligaste med hela den här titten. Dels när Phoenix ser sig nödgad att förklara själv upplägget med den idag (allt för?) välbekanta subgenren zombiefilm. Dels den upprepade säljrepliken ”In our fast moving computer age, it is the medium of television that joins together our global community”. Det tog inte ens 20 år för det uttalandet att framstå som rena stenåldern.