Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De enda serier jag hittills satt betyg på är miniserien Dune, Joss Whedons Firefly, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongen av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

Bosch (2014-, 5 säsonger och 50 avsnitt)
Lovord från eminenta SoF-podden gjorde att jag var ganska nyfiken på Bosch. Vem är jag att säga nej till en välgjord polisserie? Med fem säsonger innanför bältet är det väl synd att påstå att jag blivit fullkomligt golvad av Titus Welliver som Michael Connellys bistre polishjälte, men då har jag svårt att avgöra om det i huvudsak beror på att jag genom böckerna känner igen många av huvudstråken?

Fixeringen vid både cold cases och utsatta offer som få andra bryr sig om, frugan Eleanor och dottern Maddie, det politiska tjuv- och rackarspelet bakom kulisserna, illistiga internutredare, den böljande relationen mellan LAPD och stadens invånare. Och, just det, L.A. självt med Harry Boschs magnifikt belägna hus som kronan på verket. Visst är det läckert, men vid pass femte säsongen börjar jag undra hur smart det egentligen är att bo kvar där med tanke på hur pass lätt alla skurkar verkar hitta dit?

Och jag har svårt att inte haka upp mig på detaljer. Återblickarna till Harrys barndom känns överflödiga efter första säsongen. Vi ser honom vara ute och löpträna exakt två gånger på 50 avsnitt, det antyds att han annars jobbar jämt, dricker ganska friskt och lever på hämtmat (och han hämtar aldrig sallader). Ändå går han inte upp ett gram i vikt. Med sin jobbörda verkar han i femte säsongen dessutom tro att han ska ha tid med en jycke. Från och med tredje säsongen har vi två äldre manliga rollfigurer som var och en på sitt håll får ihop det med klart yngre kvinnor. I mina ögon är Madison Lintz som spelar dottern Maddie närmast sjukligt smal.

Men detaljer förutan – serien blir successivt allt bättre och mer intrikat för varje säsong. Den försöker variera sig när det gäller att presentera och berätta den aktuella säsongens huvudplot. Det serieskaparna verkligen lyckats med är också ett gäng biroller vid sidan av Harry själv. Allt från partnern J(erry) Edgar (spelad av Jamie Hector) och chefen Grace Billets (Amy Aquino) till radarpolisparet ”Crate and Barrel” (Gregory Scott Cummins och Troy Evans) och advokaten Honey Chandler (Mimi Rogers).

Bosch är en riktigt trevlig polis-serie som också åstadkommer en smula djup hos både sin huvudsakliga protagonist och de runt omkring honom. Helt klart värd att sitta igenom alla säsonger för även om den riktiga fullträffen saknas för min del.

Snowpiercer (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)
I likhet med Locke & Key eller The Alienist var Snowpiercer en serie som jag plockade upp ganska omgående eftersom jag gillar förlagan, i det här fallet Bong Joon-Ho’s snötågsfilm från 2013.

Där är det Chris Evans som får agera revolutionär och lösa Snowpiercers hemlighet, han är förstås utbytt i serien mot Daveed Diggs i rollen som Andre Layton. Polis i pre-apokalypstågtillvaron och blir därför kontaktad för att lösa ett antal mord ombord på tåget. Mordmysteriet spelar i det här sammanhanget flera olika roller: Andre är nog en Tailie, dvs en av de stackare som trängs allra längst bak i tåget under usla förhållanden eftersom de kom ombord som fripassagerare utan att betala för sig.

Han är också en av de som med alla medel försöker göra revolt mot tågets inbyggda hierarki där tredjeklasspassagerarna används för arbetskraft medan de rika förstklasspassagerarna svassar omkring och inte gör ett skapandes grand. Kruxet med morden som den underklassige Andre sätts att lösa är att offren tillhör betalande passagerare, vilket förstås blir problematiskt för Melanie Cavill vars uppdrag det är att hålla ordning i Snowpiercers 1001 vagnar. Hon spelas av en rakbladsvass Jennifer Connelly som tvingas in i en ambivalent relation med Andre när det visar sig att mördaren eventuellt gömmer sig bland förstaklasspassagerarna. Andre kräver också bättre villkor för Tailie-gruppen i utbyte mot att han hjälper till att avslöja mördaren.

Jag tycker att det var ganska smart att komplettera filmens klassrevolutionsperspektiv med en mordgåta för att få med publiken på tåget (heh…) och som en introduktion till hela Snowpiercer. För utredningen gör förstås att Andre måste besöka flera olika delar av tåget och på så sätt får ju vi också bekanta oss med dem och alla andra deltagare/passagerare. Men för er som gillade revolutionsvinkeln i filmen, hav förtröstan. Morden är egentligen bara skådebröd och det står snart klart att seriens huvudåder är kampen för en mer demokratisk tågordning (I’m on a roll here…).

Snowpiercer i sig och omgivningarna som det far igenom är precis lika CGI-plastiga som i filmen, men jag köper fortfarande det utseendet. Sannolikt för att vi får se ännu mer av tågets insida och olika vagnar. Jag skulle säga att filmen fortfarande är bättre, inte minst för att det känns som om den bjuder på något verkligt nytt och unikt. Det fixar inte serien, eventuellt beroende på att det tycks ha förekommit en hel del ”creative differences” och avhopp under produktionen. Serien tar i det avseendet fler förväntade vägar. Den saknar Bong Joon-hos skarpa öga och bitska humor. Men jag tycker samtidigt att den förvaltar det filmiska arvet tillräckligt väl och bjussar på tillräckligt bra skådisinsatser för att jag ska se fram emot en andra säsong om det nu skulle komma en sådan. Om inte annat för att denna första omgång slutade i en rejäl cliffhanger.