Blood Work (2002)

alt. titel: Blodspår

Föredetta FBI-agenten Terry McCaleb kontaktas av Graciella Rivers, en kvinna som påstår sig känna hans innersta. Hennes syster, Gloria, blev rånmördad och hon är övertygad om att McCaleb har just Glorias hjärta i sin nyopererade bröstkorg. Eftersom den döda kvinnan och FBI-agenten delar samma ovanliga blodgrupp ser McCaleb ingen anledning att säga emot.

Han får förstås också svårartad survivors guilt på grund av anledningen till att Gloria är död medan han själv lever och har hälsan (typ…) och går därför med på att försöka luska lite i Glorias mord, som fortfarande ligger olöst på LAPD:s skrivbord.

Och McCaleb är ju förstås rätt bra på det där med luskande. Snart har han snokat upp ytterligare en dödsskjutning och nu handlar det ”bara” om att försöka hitta kopplingen dem emellan. Samt stoppa en hänsynslös seriemördare, vilken dykt upp på scenen igen.

Redan titeln på Michael Connelly-deckaren Blood Work från 1998 kändes välbekant och känslan förstärktes genom läsningen. Hade jag inte en gång sett en Clintan-rulle med ungefär samma innehåll? Och visst hade jag det. Jag hade tydligen till och med så goda minnen av filmen att jag vid ett svagt tillfälle köpt på mig den. Nu stod den i hyllan och sände ut sina ljuva locktoner. Visst är det härligt när frestelser är så enkla att tillfredsställa, så säg?!

Vad jag däremot inte kom ihåg var att filmen Blood Work faktiskt var regisserad av veteranen himself som vid pass 2002 kunde fira drygt 30 år i regissörsstolen (debuten Play Misty for Me kom 1971, även den en thriller). De 30 åren hade bjudit på såväl extremt hyllade filmer (Unforgiven, The Bridges of Madison County) som mer anonyma rullar (Absolute Power, Firefox). Och denna Blood Work kan av goda skäl räknas till den senare klassen.

Connellys ursprungliga plott är ganska klurig och den har i sina viktigaste delar behållits av manusförfattaren Brian Helgeland. Ett välbekant namn med filmer som L.A. Confidential och Mystic River innanför bältet. Däremot har Helgeland tvingats ta en hel del dramaturgiska genvägar för att landa på en speltid om 110 minuter som inte alltid är helt lyckade.

Att det är genvägar blir man ju dock bara medveten om man som jag läst förlagan och jag skulle därför säga att Blood Works främsta nackdelar ligger i sådant som faktiskt borde ha gått att påverka om bara Clintan varit lite mer på tårna. Absolut att hans Terry McCaleb ska vara lite trött och sliten, alltså påminnande om ungefär varenda roll han spelat i åtminstone sina egna filmer under ganska många år nu. Men att kameran till och med zoomar in på hur högerhanden konstant fingrar på det enorma operationsärret känns onödigt. Hans slitenhet blir tydlig nog ändå.

Själva berättandet är alltså tyvärr ganska trött och slitet även det. Ok för att plotten är snårig men det borde exempelvis ha gått att komma fram till avslöjandena på något annat sätt än via övertydliga återblickar. Det faktum att McCaleb (förstås) lägrar Graciella kändes forcerat redan i boken och den detaljen blir inte lättare att svälja när Clintan försöker visa hur den undersköna latinan ”faller” för en 28 år äldre man. Jag kan gå med på att hon kommer att känna något för honom när hon får stå vid hans sida under en invasiv läkarundersökning. Något, i betydelsen medkänsla eller omsorg. Animalistisk dragningskraft? Not so much…

Rollbesättningen lämnar även den en del övrigt att önska. Det är alltid trevligt att se Anjelica Huston men här är hon tyvärr inte alls särskilt bra som McCalebs läkare Bonnie Fox, platt och oinspirerad. Paul Rodriguez får spela en kolerisk polis som inte känns det minsta trovärdig. Jag har också oerhört svårt att förlika mig med Jeff Daniels i rollen som suferdudegrannen Buddy, han är helt enkelt för gammal. Och oavsett vem som säger det, låter det jäkligt krystat att alla adresserar Clintans rollfigur med hans efternamn. Det gör det om inte annat oerhört svårt att släppa tankarna Simpson-figuren vid namn McGarnagle, särskilt som det är en snubbe som i allt väsentligt ska vara Harry Callahan.

Blood Work blev främst en påminnelse om att allt inte är Clintan-guld som glimmar. Så blir det ibland.