X12: David Baldacci (1996-2018)

Det verkar som om YouTube är nerlusat av mer eller mindre habila thrillers i ljudboksformat. Namnet David Baldacci var egentligen enbart bekant för min del eftersom hans debutbok Absolute Power från 1996 förhållandevis snabbt blev förvandlad till film av ingen mindre än Clintan himself.

Men när jag börjar kolla upp den före detta juristen lite noggrannare visar det sig att han hunnit med ganska många böcker sedan Absolute Power och alla är faktiskt inte thrillers. Den enda av de udda fåglarna som verkade finnas i gratisversion var dock The Christmas Train som var en hyfsat underhållande romcom pastish(-ish) på Murder on the Orient Express. Eller ja, det handlar om en tågresa i juletid, tåget blir insnöat och här finns ett mysterium att lösa. Men eftersom tyngdpunkten ligger på romcom förekommer inga mord. Vad jag kan påminna mig i alla fall. Den förlagan har tydligen dessutom blivit till en Hallmarkfilm med bland andra Dermot Mulroney och Joan Cusack.

I övrigt verkar Baldacci föredra att arbeta med flera olika kortare serier (till skillnad från kollegorna Michael Connelly, Jeffery Deaver eller Lee Child), där huvudpersonerna dock är så pass likartade att jag har stora svårigheter att hålla isär dem. Generellt är de män mellan 30 och 40 samt duktiga på sitt jobb, vilket allt som oftast ligger hos federala eller militära myndigheter. De utrustas ofta med en kvinnlig partner och inte sällan brottas paret med mer eller mindre problematisk psykisk hälsa.

Som exempelvis Sean King och Michelle Maxwell – två före detta secret service-agenter som bägge misslyckades med att skydda sina respektive klienter, ett tungt bagage att bära med sig. Eller Will Robie och Jessica Reel som mördar i USA:s namn, vilket förstås ger dem både det ena och det andra att tampas med. Och Amos Decker är fotbollsspelaren som efter en svår huvudskada blivit FBI-agent eftersom skadan bland annat gett honom hypertymesi, alltså ett abnormt bra minne. Men eftersom dessa minnen inkluderar mordet på hela hans familj är det verkligen ingen välsignelse.

Jag kan förstå att Baldaccis debut, Absolute Power, så snabbt blev upplockad för att förvandlas till ett manus för själva plotten är ganska påhittig. En gammal och erfaren tjuv blir ofrivilligt vittne till hur presidentens livvakter dödar en kvinna som POTUS varit på väg att vara höggradigt otrogen med. Ovanpå det har författaren slängt in en Psycho-vändning som faktiskt är lite överraskande (en vändning som filmadaptionen dock glatt hoppade över).

Men förutom själva upplägget bjuder inte boken på särskilt många oväntade uppenbarelser, vilket jag nästan kommit att förvänta mig i den här typen av thrillers. Uppdelningen mellan goda och onda håller i sig från början till slut och de onda är nästan utan undantag fullkomligt skoningslösa och genomruttna. Att de dessutom tillhör landets ledning är ett drag som ska visa sig gå igen i flera av Baldaccis övriga böcker.

Många av dem innehåller nämligen mer eller mindre tydligt artikulerade tankar om hur värde- eller meningslösa professioner som politiker eller entreprenörer/affärsmän är. Baldacci hymlar knappast med att han står på lärarna, poliserna, läkarna och militärernas sida mot dessa grupper. Vanligt fölk som sliter i sitt anletes svett men får alldeles för lite uppskattning för det. I sina senare romaner förflyttar han gärna också handlingen från Washington D.C till någon landsortshåla på fallrepet med skyhög arbetslöshet och lika skyhögt drogberoende. Allt för en möjlighet att lägga ut texten om hur the Washington fatcats övergett sina medborgare.

I och med flytten från Washington tenderar dock handlingarna att bli mer crazy bananas. Jag upplevde att de första böckerna som jag testade följde Absolute Power relativt väl i det att det sällan förekom några riktigt himlastormande helomvändningar. Men sedan är det som om Baldacci kom på att det ju bara är fantasin som sätter gränserna för vad han kan klämma fram. Så från och med mitten av 2010-talet är upplösningarna ofta helt uppåt väggarna vad gäller realism, i alla fall i mina ögon. Däremot uppfattar jag att författaren hela tiden är konsekvent med att federala myndigheter alltid går att lita på. I Baldacci-verse förekommer i alla fall anmärkningsvärt sällan korrupta tjänstemän. Pålitliga chefer används också gärna som problemlösande deus ex machina-element, vilket leder till att det hela tenderar att kännas ganska slappt.

Vad som också känns slappt är Baldaccis språk. Det är väl en sak att debuten får surfa fram på en hyfsat påhittig handling och ett funktionsdugligt språk. Men när vi börjar komma nästan femton år in i författarkarriären och språket fortfarande är funktionsdugligt (i vissa fall knappt det) har jag inte lika mycket tålamod med föga fantasifulla, alternativt övertydliga, ordvändningar (som ska föreställa stämningsskapande gissar jag) av typen ”It was all right. Until it wasn’t” eller ”It was the software that mattered. And the software was the shooter”.

Nej, medan det var lite kul att läsa Absolute Power för att jämföra den med filmen skulle jag annars inte rekommendera Baldacci som thrillerförfattare. Det finns många därute som är betydligt bättre på det hantverket.

Absolute Power (1996)

Last Man Standing (2001)

The Christmas Train (2003)

The Collectors (2006)

Simple Genius (2007)

True Blue (2009)

Zero Day (2011)

The Forgotten (2012)

The Innocent (2012)

Betyg 2

The Guilty (2015)

The Last Mile (2015)

End Game (2017)

The Fallen (2018)