Innan premiären av Austin Powers: International Man of Mystery 1997 var Mike Myers i min värld inte så mycket mer än Dana Carveys mindre rolige sidekick i SNL och Wayne’s World-filmerna. Jo, jag vet att Myers spelade Wayne och tekniskt sett var huvudpersonen men jag har alltid haft en soft spot för Carvey. Efter Wayne’s World kom någon halvrutten komedi med en omöjlig titel (So I Married an Axe Murderer) och en ännu omöjligare översättning av titeln (En brud på hugget).

Därför var det inte svårt att både överraskas och imponeras av den genomsnälla och oförargliga James Bond-parodin som dessutom lyckades vara otroligt rolig. Myers spelade både hjälten, 60-talssuperspionen Austin Powers, och hans genomonde nemesis, Dr. Evil. Själva filmens handling är förstås enklast möjliga: de återupprepar samma dans som en superspion och hans ärkefiende alltid måste göra (avslöja och omintetgöra en djävulsk plan på världsherravälde) , bara det att det i filmen är 90-tal och inte 60-tal (med förväntade tokroliga anakronistiska misstag).

Förutom det öser Myers också på med samma frenesi som föregångarna ZAZ-trojkan eller Mel Brooks. I likhet med filmer som Airplane! eller Blazing Saddles är serien ett ymnighetshorn av citat som ibland till och med blir roligare att läsa än de är i själva filmen. Det är ingen hejd på ordvitsarna (”…it sounds like you said your name was a lot of um… never mind!), skämten runt det faktum att Powers ska vara en sexsymbol och parodiscenerna där allt är som i en James Bond-film eller motsvarande 60-tals-TV-serie, men kombinerat med en högst medveten metanivå. Exempelvis det faktum att Dr. Evil istället för hajar med lasrar på huvudet får nöja sig med muterade havsaborrar. Extremt argsinta havsaborrar.

Myers tog också chansen att återuppliva all things 60’s. Därför finns det i filmen små dansanta mellanspel, gott om psykedeliska färger och ett liveframträdande av självaste Burt Bacharach (som jag gissar måste ha fått en hyfsad karriärkick tack vare det). Austin Powers själv går oftast klädd i en extravagant kråsskjorta och sammetskostym.

Myers och regissören Jay Roach (som gått vidare till att bland annat regissera Fockers-filmerna med Ben Stiller och, lite otippat, Trumbo från 2015) återanvänder gärna många av sina skådisar. Så finns exempelvis Mindy Sterling som den onda Frau Farbissina, Robert Wagner som Dr. Evils No. 2, Michael York som Austins chef Basil Exposition och Seth Green som Dr. Evils son Scott med i alla tre filmerna. Från och med film nummer två, The Spy Who Shagged Me, tillkommer också Verne Troyer som Dr. Evils onda, men diminutiva, klon. Alla dessa levererar hyfsade prestationer men personligen har jag alltid haft ett gott öga till Seth Green, vars rollfigur tyvärr inte klarar övergången till den tredje filmen, Goldmember, särskilt bra. Han är roligast när han får spela den typiske tonåringen.

I sann James Bond-anda varierar däremot damerna som Myers Austin får ha vid sin sida. Rent skådismässigt är den första av dem, Elisabeth Hurley, det svagaste kortet. Samtidigt lyckas hon framstå som tillräckligt charmig för att det ska spela mindre roll. Ser man filmerna back-to-back blir det dock tydligt att både Heather Graham som Felicity Shagwell och Beyoncé Knowles som Foxxy Cleopatra som sagt är bättre skådespelerskor. Därför är det lite synd att särskilt Heather Graham måste dras med den svagaste filmen i hela trion för hennes prestation är det banne mig inget som helst fel på.

I mina ögon är nämligen The Spy Who Shagged Me (en titel som på vissa affischer blev The Spy Who Sh***ed Me. For reals, y’all…) Austin Powers-trilogins Temple of Doom. Det är ju alltid svårt att följa upp en lättsam parodi, för det är klart att filmskaparna sett till att bränna av alla de bästa skämten i första filmen. Därför känns The Spy Who… lite halvhjärtad och trött. Skämten är inte lika roliga eller också rena återupprepningar. Det finns inte mycket till handling att tala om. Till saken hör säkert också att Myers valde att inte bara introducera klonen Mini-Me, utan också äckel-figuren Fat Bastard. Två gestalter som jag aldrig varit särskilt förtjust i.

Lyckligtvis kunde Myers ta sig i kragen och komma tillbaka i Goldmember. Här måste vi förvisso fortfarande måste dras med Mini-Me och Fat Bastard men kan samtidigt underhållas av Michael Caine som Nigel Powers, Austins pappa, och en ny superskurk – Goldmember (”I love gold so much that I lost my genitalia in an unfortunate smelting accident”). Nu har Myers och Roach i och för sig låtit nålen slå i botten åt andra hållet jämfört med The Spy Who… och själva händelseförloppet blir en smula rörigt. Men humorn ligger i alla fall på en högre nivå.

Austin Powers-filmerna är en humor-trilogi som börjar kännas en smula daterade i vissa avseende men som får åtminstone mig att fortfarande skratta ganska gott ibland. Det är dumroligt, men det är inte alltid det sämsta. Ett ännu viktigare arvegods är emellertid seriens eventuella inflytande när man skulle till och reboota James Bond med Casino Royale 2006. För om inte Roger Moore själv sett till att göra den putslustige Bond till en svårsåld snubbe såg Austin Powers definitivt till att han aldrig någonsin skulle kunna återupplivas.

Austin Powers: International Man of Mystery (1997)

The Spy Who Shagged Me (1999)

Goldmember (2002)