‘Tis the season! Dags för bloggens traditionsenliga 1:a adventsfilm och det är så juligt det blir här. Håll till godo och börja ladda julemys

***

Det är inte lätt att vara ett helgon. Sankte Nicholas Claus, aka Jultomten, skulle gärna vilja ha en bättre relation med sin bror men vad hjälper det när Fred bestämt sig för att hata julen och allt som är förknippat med den? Fred hatar jul och jultomtar så till den milda grad att han finner ett rent nöje i att jobba som indrivningsman och kunna ta tillbaka julklappar som folk inte kunnat betala.

Men Fred är också i största allmänhet en loser som hoppar på den ena get-rich-quick-affären efter den andra. När han ringer upp Nick för att be om 50 000 dollar (hey, om inte Jultomten kan leverera en sådan julklapp, vem kan det då?!) tar Nick chansen till lite bro-bonding. Om Fred kommer och jobbar för honom några dagar inför julafton kanske den där julklappen kan fixa sig?

Men en tjurig brorsa på Nordpolen utgör inte en lyckad kombination med den strikte tillsynsmannen Clyde Northcut. Northcut är i sin tur på plats för att granska tomteoperationens effektivitet och han tycks inte vara särskilt intresserad av att ha överseende med Nicks problem. Tvärtom verkar han njuta av det faktum att han har en chans att stänga ned hela härligheten (och därmed få julen att upphöra helt? Lite oklart…).

Jag tillhör knappast vare sig Vince Vaughn eller Paul Giamattis starkaste fanbase men kan tycka att det här ändå blev en rätt trivsam julrulle med dem i rollerna som Fred och Nick. Fred Claus vinner på att Vince Vaughn inte är ett totalt rövhål utan faktiskt kan vara både trevlig och omtänksam, personlighetsdrag som han konstigt nog främst verkar undanhålla sin egen familj och flickvän. Wanda spelas av Rachel Weisz, ett faktum som transporterar den här filmen ännu längre in i sagornas värld eftersom hon är alldeles för snygg och alldeles för tålmodig för både Vince Vaughn och hans personlighet. Skurkrollen hålls istället föredömligt under armarna av en glasögonbeprydd Kevin Spacey som effektiviseringsexperten Clyde.

Som i så många andra julfilmer ligger fokus på dels familjen, dels betydelsen av Julandan. Själv gillade jag vinkeln att inga barn borde märkas upp som antingen ”naughty” eller ”nice”. Barn som är ”stygga” är det av en anledning och kan därför ha ett större behov av en present än de snälla. Klapparna blir i den här historien inte främst en anledning för barnen att tro på tomten, utan ett bevis för att de har någon som tror på dem vilket i sin tur i bästa fall kan ge dem lite självkänsla.

Att historien kring det här med klappar innehåller logiska luckor i storleksordningen granen utanför Rockefeller Center får man allt som oftast ta (om tomten delar ut klappar, hur kommer det sig att Fred kan driva in dem?) i den här typen av film. Det är sällan det går smärtfritt att sammanfoga hur prylar ska leda till en uppskattning av mer abstrakta värden som vänskap och vänlighet. Samtidigt gör Fred Claus försök att ställa strikt effektivitet mot…något annat som trots sin oklarhet funkar bättre än det gamla vanliga ”kommersialism vs andliga värden”.

Då tycker jag att det blir ett större problem att slutet blir lite väl flottigt i kanterna när alla nissarna med drömmande ögon ser på hur barn världen över öppnar sina julklappar. Manuset har dessutom klämt in en nisse-kärlekshistoria som känns både överflödig och ointressant. I värsta fall skapar den till och med en viss irritation eftersom Fred Claus i och med det serverar publiken ytterligare ett helt osannolikt kärlekspar i form av John Michael Higgins och Elizabeth Banks.