Googolplex (2015)

Allt som kan hända, händer. Allt som är möjligt, sker. Smaka en stund på de deviserna och föreställ dig sedan att varje händelse splittrar universum. I ett sitter du kvar i stolen. I ett annat har du rest dig upp. I ett tredje trillar du samtidigt som du reser dig. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Yup, huvudvärksframkallande är bara förnamnet på den lämpligt betitlade boken Googolplex, skriven av KG Johansson (författare, översättare och disputerad musiker). Googol är ett matematiskt begrepp för 10 upphöjt till 100 och termen googolplex blir därmed en etta, följd av 10 upphöjt till 100 nollor. Eller, som myntaren (en matematikers brorson) uttryckte det 1920, ”one, followed by writing zeroes until you get tired”.

Boken Googolplex handlar alltså i allt väsentligt (så vitt jag kan förstå) om att filosofera kring möjligheten med multiversum, en samling universa av en googolplex omfattning. Eller varför inte ett multiversa av multiversum när vi nu ändå håller på?

Finns det någon slags stomme i detta filosoferande torde det vara huvudpersonen Jack som, när vi först träffar honom, är på väg till den avlägsna planeten Shylock tillsammans med ett gäng andra kolonisatörer. Men Jack lyckas aldrig finna sig tillrätta i sitt nya hem, trots att han får chans att dela säng med den attraktiva Lia (lite osäker på stavningen där beacuse of ljudbok).

Så trots att det inte var länge sedan Jack gjorde en resa på över 30 ljusår gör han snart en till. Hur i all världen kan det gå till?! Jo, i Jacks sköna, nya värld har mänskligheten lärt sig av multiversumvarelser (så kallade multis) hur man mer eller mindre utan gränser kan manipulera arvsmassa. Så Jack laddar helt enkelt ned sitt medvetande i en konstgjord hjärna och när han är tillbaka på jorden finns en ”nyodlad” och jungfrulig kropp som är redo att fortsätta leva som ”Jack”.

Tillbaka på jorden visar det sig att Jack inte bara är obegripligt rik, utan också obegripligt gammal (eller ja, hans medvetande, alltså). Han installerar sig därför i sitt palats (”byggt” av tandemalj) med nära nog 20 backuphjärnor och börjar försöka ta reda på ursprunget till sin livsleda. Han hittar henne snart: den förföriska Rachel med vilken ha delade en oförglömlig natt och sedan aldrig såg igen.

Ok, alla ni som någonsin klagat på att Tolkien bara låter Sam och Frodo gå och gå, utan att det händer något: jag kan avslöja något för er. Tolkien ain’t got shit on KG Johansson! Nu är för all del Googolplex inte hårresande lång men min upplevelse är att 75% av boken ägnas åt att beskriva hur Jack vandrar tillbaka i sina egna minnen, mellan universa och i tiden för att någonstans, någon gång kunna fånga den där perfekta Rachel som han bara fick sig en smutt av när det begav sig.

Detta är inte så mycket en kärlekshistoria som en beskrivning av total besatthet. Jack är en missbrukare ut i fingerspetsarna och hans drog är Rachel. Vilket föranleder mig att återkomma till ett av mina trofasta credon: berättelser om missbrukare tenderar att vara förbannat repetitiva och långtråkiga.

Googolplex hjälps i detta avseende inte av att språket i mina öron är deskriptivt torrt och ganska trist. Johansson lyckas för min del inte skapa ett uns av intresse för vare sig sin huvudperson eller hans besatthet. Kanske för att författaren som sagt eventuellt främst velat utforska detta med multiversa, minne och medvetande. Men då kan jag tycka att ämnet hade vunnit på en piggt populärvetenskaplig framställning istället för att ta formen av skönlitteratur. Särskilt som en serie som Justin Roiland och Dan Harmons Rick and Morty slår Johansson på fingrarna flera gånger om både när det gäller underhållning och smarthet i detta med utforskandet av oändliga och parallella universa eller verkligheter.

Som så ofta annars kan jag heller inte låta bli att fastna på detaljer, särskilt som Johansson i viss mån sätter krokben för sig själv genom att vara väldigt detaljerad i vissa avseenden men inte i andra. Det finns alltså möjlighet att spela upp sina egna minnen, som en scen i en film. Men hur kan scenen i så fall innehålla sådant man själv inte var medveten om eller såg? Hur mycket tid borde det egentligen gå åt för Jack att utforska 700 år av samlade minnen? Ok att man kan bygga ”levande” rymdskepp men hur knäckte man nöten med intergalaktiska rymdfärder? Och om människor både väljer att ständigt ladda över sina medvetanden i nya kroppar OCH föder barn, hur går det med befolkningsökningen?

Nej, det roligaste med läsningen av Googolplex var att upptäcka att det finns ord som ”googolplex”