Orca (2020)

”When life gives you lemons, make lemonade”.
”When the winds of change blow, some people build walls and others build windmills”.

Det finns som bekant tusen och en varianter på hurtfriska tillrop som ska förmedla en glaset-är-halvfullt-foten-i-kläm-jajjamensann-can-do-attityd. En slags filmisk motsvarighet har föga överraskande börjat dyka upp i pandemins spår. David F. Sandberg och Lotta Losten har exempelvis gjort kortfilmerna Shadowed och Good Enough (en behind the scenes-film om arbetet med Shadowed). Ett gäng regissörer har gjort episodskräckisen Isolation (för närvarande i post-production-stadiet vad det verkar).

Orca är Josephine Bornebusch svar på nedlagda projekt och social covid-distansering. En grupp människor med olika relation till varandra, men där alla hänger ihop i något slags löst nätverk, har uteslutande kontakt via skärmarna. Det är förvisso ingen renodlad skärm-film men inspelningen ska enligt uppgift ha skett under helt covid-säkra omständigheter.

Claes är författaren som nojjar över sitt nästa, ännu outgivna, romanprojekt (”Jag försöker hitta något nytt, för fan!”) och vill få bekräftelse på det han läser högt för sin mamma som ligger för döden. Instängd i ett rum intill sitter dottern Felicia med klimatångest och knarkar djurfilmer på datorn. Hon verkar inte vilja ha kontakt med vare sig farmor, pappa eller mamma Sofie som trots det försöker få till videosamtal med sin motspänstiga dotter. Oro för hennes beteende avhandlar Sofie med psykologen Allan som i sin tur har en koppling till de vuxna systrarna Vida och Matilda. Och Matilda är gift med John som är Claes bror. Plus ett knippe ytterligare pajsare, men jag tror ni fattar upplägget

Nej, titeln är inte felstavad. Så klart att Orca handlar om att orka (ni vet…”håll i och håll ut”) men redan upptakten låter oss veta att späckhuggare (Orcinus orca) är remarkabelt sociala djur. Som vi människor med andra ord. Alltmedan filmens olika rollfigurer alla som sagt är hänvisade till att enbart umgås via skärmen. Orca nämner såvitt jag kan minnas aldrig ord som ”pandemi”, ”corona” eller ”covid” men det är åtminstone i mina ögon helt uppenbart att det är stämningen under denna period i Sveriges historia som Bornebusch velat fånga.

Själv hade jag med det greppet kanske önskat en mer uttalad koppling till just den rådande situationen i rollfigurernas samtal och samspel. I nuläget är det nämligen ganska lite i Orca som för min del framstår som givet av just krav på social distansering. Det skulle möjligen vara det faktum att Claes konstant hasar omkring i rosa morgonrock och tofflor. Den största skillnaden är annars att bästisarna Igor och Hanna sannolikt hade tittat på Crazy, Stupid, Love tillsammans och att Sofie haft åtminstone ett av sina samtal med Allan när de befann sig i ett och samma rum.

Men i övrigt är Orca primärt ute efter att…ja, vadå? Här känner jag mig faktiskt ganska osäker. Alla skådisarna får förstås agera ut en massa känslor framför datorer och mobiler, men jag blir inte riktigt klar över om det finns någon direkt poäng med känsloutspelen. Vill Bornebusch säga något med sin skapelse eller bara göra ett slags tidsdokument? Att alla människor är ensamma och isolerade i slutänden men samtidigt längtar efter att inte behöva vara det? Ska de enstaka drönaråkningarna över Stockholm vara ett bevis för den tesen? Känslorna i Orca är allmängiltiga medan situationen inte borde vara det i så hög utsträckning som jag nu upplever den. Det är nog det här tidsdokument-känslan som gör att jag velat ha ett lite tydligare pekfinger mot den tid som ska dokumenteras.

Och därmed blir publiken en smula utlämnad till alla dessa känslor. De inblandade skådisarna gör i det avseendet ett generellt bra jobb – det övergripande intrycket är trovärdigt och äkta, vardagen runtomkring likaså. Vilket kanske inte är så överraskande med namn som Johan Rheborg, Vera Vitali, Gustav Lindh, Alba August och Marie Göranzon för att nämna några.

Mitt problem är som sagt att jag inte riktigt förstår varför jag ska vara med och titta på dem och har därmed också svårt att bli engagerad i dem. Vilket i sin tur för med sig att jag funderar över ojämnheter som jag misstänker kanske skulle ha kunnat hyvlas bort med lite mer tid för projektet. Exempelvis det faktum att Felicia måste kalla späckhuggare för ”orcas” för att förtydliga titelns koppling till det sociala valbeteendet (antar jag, annars förstår jag inte varför det svenska namnet inte används). Eller att ingen av de inblandade en enda gång ringer ett helt vanligt, jäkla telefonsamtal (utom den gången det blir viktigt att vi i publiken hör ett röstmeddelande).

Nå, ni som tycker att det här låter spännande trots min något ljumma inställning behöver inte pröjsa för att se filmen på bio. Igår, den 13 november, landade den hos Viaplay.