Godspeed Slasherween #1

Dags att dra igen bankvalvsdörren för år 2020’s Halloween-tema. Ännu ett Halloween-hack i bloggkolven, ännu ett streck på sänggaveln. Slashers, alltså. Det genremässigt hittills mest avgränsade temat jag jobbat med, vilket har gjort utforskandet spännande men också svårare än tidigare år. Då har jag satt mina egna regler, nu fanns det helt plötsligt andras regler att ta hänsyn till. Vilket innebär att det kunde vara lite knivigare (heh…) att få vissa (utom de mest uppenbara) kandidaterna i årets tema att passa in. Dessutom finns det ju inte bara en uppsättning regler.

Det har varit intressant att beta av temats filmer i en förhållandevis strikt kronologisk ordning. Att se idéerna utvecklas när vi steg för steg kommer allt närmare definierande portalverk som Halloween och Friday the 13th. Jag skulle vilja likna insatserna från John Carpenter, Debra Hill, Sean S. Cunningham och Victor Miller vid Charles Darwins (ber om ursäkt för att jag återanvänder Hitchcock-liknelsen i inlägget om Psycho). Darwin uppfann ingenting helt på egen hand, befann sig inte i ett vetenskapligt vakuum när han formulerade sina teorier i On the Origin of Species. Det han däremot lyckades med var att samla ihop, ordna och syntetisera många redan existerande idéer. Han såg nya kopplingar och sammanhang.

Jag skulle kunna tänka mig att det bland annat är därför Carpenter och Hills Halloween från 1978 fortfarande ses som den ”första” slasher-filmen, trots att Bob Clarks Black Christmas från 1974 i princip följer i alla troperna. Jag skulle också kunna tänka mig att det är därför Friday the 13th blev så ohyggligt populär anno 1980 eftersom Cunningaham och Miller lyckades ta allt det som Carpenter och Hill redan gjort och göra det ännu enklare, ännu tydligare (inte minst när det gällde den där vedergällnings-tropen), ännu mer underhållande. Fredags-filmen är en skamlös cash-in, lika effektiv som sin föregångare om än inte lika elegant.

Men hur var det nu med de här troperna? I hur hög utsträckning har temats filmer egentligen hållit sig till dem? En Final Girl går nästan alltid att hitta, även om hon inte alltid håller sig till Carol Clovers definition. Det är uppenbart att de flesta filmerna som helt saknar en sådan producerades innan guldåldern. Bland de kvinns som främst fastnat i mitt minne handlar det egentligen inte om en rollfigur, utan en skådis. För oavsett vilket sammanhang hon förekommit i har Jamie Lee Curtis briljerat. Jag tror fullt och fast att original-Halloween inte blivit samma succé med någon annan i huvudrollen men hon räddade i princip helt på egen hand också Prom Night. Samtidigt sörjer jag lite att Olivia Husseys nyanserade Jess från Black Christmas inte fått mer uppmärksamhet.

Den eviga diskussionen när det kommer till slashers torde vara vem som egentligen är viktigast för att publiken ska tycka om filmen – en Final Girl eller mördaren? De allra bästa exemplen lyckas förstås med både-och, det vill säga Halloween. Ett vanligt mantra är ju annars att en lyckad skräckfilm måste ha protagonister som publiken kan engagera sig i, men denna genre är väl ett alldeles ypperligt exempel på att så inte alltid behöver vara fallet. Ibland räcker det alldeles utmärkt med en hoper lägertonåringar och en blodtörstig stalker-typ.

Förutom Laurie Strode skulle jag vilja påstå att en av genrens mest framträdande Final Girls är Neve Campbells Sidney Prescott från Scream-serien. Det beror sannolikt på att hon har fått vara Scream-seriens sammanhållande kitt medan Ghostface-mördaren varierat från film till film. Här har kanske Laurie lite av ett övertag eftersom hon i både H20 och senaste Halloween fått växa upp på ett helt annat sätt än den ganska väna Sidney.

Men hur det nu än är tenderar skurkar till att generellt sett vara mer minnesvärda än sin (potentiella) offer. Se bara på Norman Bates, Hannibal Lecter, terminatorn eller Jack Torrence. Och slashern är förstås inget undantag. Därför får både enskilda serier och genren som helhet representeras av figurer som Michael, Jason, Freddy och kanske i viss mån också Chucky. Nu har jag som sagt inte tagit mig an Friday the 13th-serien den här gången, men det finns inte en chans att Michael slår Freddy vare sig när det gäller läskighet eller underhållning. Det hänger förstås på att jag är en sucker för övernaturliga historier och att ingen av Halloween-delarna lyckas skapa ett lika bra koncept kring sin skurk som ANoES.

När det gäller filmer som tvingar oss att dela mördarens synvinkel verkar man ha släppt det greppet till stor del i och med 90-talet och framåt, sannolikt eftersom det är så pass särpräglat. En film som dock lyckades återföra det på ett ett fantastiskt sätt var remaken av Maniac, vilken å andra sidan inte enligt min mening bör räknas som en slasher. Utrustningen som mördarna använder för att utföra sina dåd varierar lika mycket som deras anledningar till att ta livet av sina offer. Ska man vara extremt renlärig antar jag att en slasher endast borde få kallas en slasher under förutsättning att vapnen uteslutande består av skarpslipade tingestar, vilka sprättar upp de olyckliga som en fisk. Men jag har en känsla av att ingen någonsin hållit strikt på det och därför har temats filmer bjussat på allt från kock- och rakknivar till jordbruksredskap, borrar, motorsågar och rävsaxar.

To be continued…