alt. titel: Reazione a catena, Den blodige bugt, Bay of Blood, Blood Bath, A Bay of Blood, The Last House on the Left, Part II, Twitch of the Death Nerve, Carnage

Hörni, ni minns väl regeln från tidigare Halloween-teman? ”Ju fler aka-titlar, desto sämre film”. Vi får väl se om det stämmer i denna famösa proto-slasher.

Louise och Sylvie har sån jäkla röta! Här har de hookat upp med två läckra killar som kan köra ut dem till kusten i en fräck, illgul sportbil. Längs med stranden hittar de först en övergiven nattklubb med en dansscen (”Come, Roberto, we do the shake!”) och sedan vill Louise bada. Men med tanke på att det antagligen är lika svinkallt både i luften och vattnet som det ser ut att vara, är Roberto, Sylvie och Luca mer intresserade av att bryta sig in i huset som ligger intill.

Så medan Louise sliter av sig paltorna för att näcka (förstås) hittar de andra tre både sprit, en fungerande öppen spis och ett ännu mer ändamålsenligt sovrum i huset. Roberto får hålla till godo med att sitta framför brasan (Luca: ”You said you’d take the kraut girl!”) medan Sylvie och Luca tar för sig av sovgemakets bekvämligheter. Men någon har hållit koll på dem alla fyra… Så när Louise skräckslagen kastar sig iväg för att berätta om vattenliket som försökte peta på henne slår den okände mördaren till. Och det ordentligt.

Sedär, en sekvens i Bay of Blood vars basala innehåll nio år senare (från och med Sean S. Cunninghams Friday the 13th) skulle komma att rulla mer eller mindre på repeat i otaliga filmer. Med mindre variationer, främst vad gäller uppfinningsrika mordmetoder för tonåringar.

Så som en liten dyning inför 80-talets slasher-våg känns Bay of Blood helt följdriktig. För mig, som gillat regissören Mario Bava i och med filmer som I Vampiri, Black Sunday, Black Sabbath och Blood and Black Lace, kommer dagens film lite mer som en chock. Tydligen ska Bava ha haft en del skulder och var därför tvungen att göra Bay of Blood med minimal budget. Utseendet är därför i någon mening billigt och lite slarvigt. Utan Blood and Black Lace högpolerade finish känns även morden råare och grisigare, trots att de var nog så bestialiska i den tidigare giallon.

Men när jag väl hämtat mig en smula och kan börja fokusera på något annat än alla döda kroppar som ligger och skräpar längs med stranden går det ändå att se att Bay of Blood är skapad av någon som vet vad han gör rent visuellt. Bava bjussar på en hel del fina solnedgångar, trevliga inramningar, sin vanliga färgmani (om än en smula urblekt) samt påhittiga och snygga klipp. Dessutom känns det som om han helt plötsligt upptäckt att det är jävligt coolt att zooma sig in i fördärvet, en tendens jag inte uppfattat i hans tidigare filmer.

Det förekommer alltså en hel del dödsfall i Bay of Blood (13 stycken närmare bestämt) men förutom sekvensen med de fyra ungdomarna påminner själva händelseutvecklingen mer om en extremt kallhamrad Agatha Christie än en renodlad slasher. Det finns ett mysterium som ska få sin lösning och den lösningen är prosaisk.

Enligt en av manusförfattarna (ännu en regel att påminna sig om: ”Ju fler manusförfattare, desto sämre film”), Dardano Sacchetti, kan man se filmens grundläggande motiv som en slags kommentar till hela ’68-rörelsen. De yngre generationerna avpolletterar utan misskund de äldre av girighet och kommersialism. Eller varför inte som en kul lek, utan att ens vara medveten om vad man egentligen gör (främst i perspektivet av ett av filmhistoriens mest abrupta och stabbiga wtf-slut)? Det visar sig nämligen att filmens första offer ville bevara den natursköna bukten medan pengahungriga ungdomar hellre såg hotellkomplex framför sig. Filmen gör också ett halvlamt försök att lyfta motsättningen mellan att döda för att sätta mat på bordet (genom att bita levande bläckfiskar i huvudet – hardcore!) och för nöjes skull (entomologen som spetsar skalbaggar på löpande band).

Det finns bättre filmer än Bay of Blood, oavsett i vilken genre man än skulle vilja placera den. I nuläget känner jag mig ganska nöjd med två tittar och har inte samma omtittningssug som för andra italienska proto-slashers exempelvis Blood and Black Lace eller Dario Argentos Bird… Men Bay of Bloods plats i slasher-filmens historia kan ingen ta ifrån den även om Bava var en smula före sin tid. Så pass mycket före att man nästan kan börja undra om han inte snarare leker med giallo-stereotypen som han också var med och skapade? Det vill säga att det i slutänden egentligen inte spelar så stor roll vem mördaren är, utan fokus ligger på att så grafiskt eller estetiskt som möjligt visa upp sex, rädsla och död. Den vackert melodiösa och smäktande musiken av Stelvio Cipriani får mig också att fundera på hur pass mycket Ruggero Deodato och Riz Ortolani tittade på Bay of Blood innan de körde igång med Cannibal Holocaust.

Final girl: Ingen. Istället har vi i likhet med Blood and Black Lace en final villain.

Historik/psykologi: På ett sätt oerhört enkelt, på ett sätt oerhört komplicerat. Men i botten ligger en ganska klassisk giallo-plot om ett värdefullt arv.

Vapen: Mest känd torde den grymt krokiga macheten vara, som en slags korsning mellan en machete och en skära. Men annars är det ganska uppfinningsrikt, allt från telefonsladdar till spjut och skjutvapen.

Killer-o-vision: Yes siree bob! I en scen får vi i ögonvrån till och med se spjutet som mördaren håller i. Men även utan just detta grepp ligger en hel del fokus i filmen på den övervakande och iakttagande blicken.