Welcome to Slasherween! #2

Och så är vi tillbaka i avslöjandet att jag föredrar Black Christmas framför Halloween.

***

Men mina personliga preferenser till trots är det nu ändå Halloween, och inte Black Christmas, som ses som slashergenrens portalverk. Jag tror det kan bero på att Bob Clarks film inte riktigt hittade hem till en tydliga målgrupp på samma sätt som John Carpenter och Debra Hills Halloween. Tjejerna i Black Christmas sorority-hus är äldre och mer erfarna, de både dricker och har sex. Vår final girl, Jess, vill för tusan ha en abort och blir därmed inte en lika värdig final girl som den superordentliga Laurie Strode. Black Christmas innehåller mycket mer av bihistorier på ett sätt som gör att den kan uppfattas som lite spretig och humorn hos den lätt alkade Mrs. MacHenry faller nog inte lika väl ut för alla. Kanske är det också så att Black Christmas mördare blir lite för anonym där han gömmer sig på vinden, jämfört med Michael Myers? Och vi kan aldrig ta ifrån Halloween den fullkomligt briljanta upptakten som utan tvekan slår Black Christmas, förvisso obehagliga, killer-o-vision-introduktion.

Alltnog, det blev sent 70-tal och det blev 1980-tal och det är bara att låta slahser-tsunamin skölja över sig. Lite beroende på hur man räknar och definierar kan det vara så många som hundratalet olika filmer som producerades bara under ”guldåldern” 1978-1984. Själv kände jag att jag inte mäktade med riktigt så många filmer inom ett och samma tema och har därför bara betat av ett par av de mest lättillgängliga.

Jag älskar ANoES-serien, är Team Freddy thorugh and thorugh. Ändå kan originalfilmen ses som ett slags lackmustest på hur pass långt man hade lyckats driva slashergenren redan vid pass 1984. Här har vi en fullt utvecklad övernaturlig mördare som med en gång är förhållandevis pratglad, för att i höjd med Dream Warriors från 1987 ha utvecklats till den karakteristiska oneliner-kanonen han för alltid kommer att vara känd som. Jag älskade ANoES innan jag ens var medveten om att det fanns något som kallades för slashers och har därför aldrig sett filmerna som sådana exempel. Samtidigt följer en mer uttalad slasherikon – Michael Myers – nästan steg för steg samma nedåtgående kvalitetsmässiga spiral som Freddy.

Men i Halloween-sammanhanget får vi inte glömma bort H20 från 1998. Den kan också ses som ett slags lackmustest, men den här gången på i vilken riktning slasher-genren tagit sig efter ett gäng allt sämre, grisigare och/eller tröttare produkter under andra halvan av 80-talet och första halvan av 90-talet. Skräcknestorn Wes Craven hade doppat tårna i det självrefererande metavattnet med Wes Craven’s New Nightmare från 1994 men i likhet med original-Halloween skulle det visa sig vara tonåringar som blev den förlösande faktorn. Scream förändrade 1996 spelreglerna i grunden och jag har förstått att för många i yngre generationer (än jag, alltså) blev Scream en gateway drug in i slashermissbruket.

Möjligen får man se mitten av 90-talet som någon slags dödsryckning i det sammanhanget, för bland slasher-exempelen från 00-talet och början av 10-talet finns det få exempel att glädjas över. Mest pliktskyldiga remakes eller uppföljare till serier som för länge sedan gett upp alla tecken på livsandar. Sett till skräckgenren i stort är det en period som i hög grad präglas av filmer som mer eller mindre berättigat sägs tillhöra genren ”tortyrporr”, alternativt asiatisk skräck. Vill man koppla det hela till en amerikansk kontext är det alltså filmer som låter sin publik bearbeta skräckbilder från Abu Ghraib snarare än tidigare diton på utmärglade AIDS-patienter.

Skräckfilmen generellt har emellertid vuxit sig allt starkare under de senaste åren med produkter som Get Out, Hereditary, It Follows, Doctor Sleep plus en hel hög från James Wan/Blumhouse. Men frågan är om just slashern någonsin kommer att kunna återhämta sig till 100 procent efter 90-talets glimten-i-ögat-metafilmer och påföljande parodiska cash-ins som Scary Movie-serien eller Shriek if You Know What I Did Last Friday the Thirteenth? Det är kanske både välsignelsen och förbannelsen med dess tydliga och lätthärmade troper? Upp som en slasher-sol och ned som en parodi-pannkaka.

Själv vet jag inte hur mycket jag sörjer över detta faktum. Jag ska inte påstå att jag blev så pass förtjust i slashers att jag känner någon större lust att leta upp det där 90-ish guldåldersfilmer som jag fortfarande inte sett. Samtidigt finns ju här tillräckligt mycket bra film för att det verkligen inte finns anledning att avfärda hela genren rakt av som rent skräp. Och med exempel som senaste Halloween och Happy Death Day är det kanske ändå för tidigt att avkunna slasher-genrens död?

Det finns ju så mycket att säga om slashers, så… To be continued… Again…