alt. titel: Pappa Goriot, Father Goriot

I madame Vauquers nedslitna pensionat, beläget i ett av Paris knapphändigt luxuösa kvarter, har en brokig skara människor sin hemvist. Vissa håller boendet enbart för det första steget på den sociala stegen, som juridikstudenten Eugène de Rastignac, vilken kommer från en anrik men utblottad familj på den franska landsbygden. Andra har rutschat in från betydligt högre höjder, som Jean-Joachim Goriot, en tidigare synnerligen förmögen pastatillverkare men som nu av allt att döma är fullkomligt luspank.

Han utgör till och med en så löjlig uppenbarelse att de andra pensionatsgästerna gör narr av honom. Särskilt löjeväckande är det faktum att han slösade bort hela förmögenheten på sina två bortskämda döttrar som sedan inte ville veta av honom när de kommit upp sig här i världen.

Rastignac, vars livsmål är att skrapa ihop en stor förmögenhet, förstår till slut att han aldrig kommer att lyckas med det på egen hand. Han måste få in en fot i de fina Parissalongerna där man dansar, dricker champagne och spelar om stora summor pengar. En av hans ciceroner under denna färd blir så småningom en av Goriots döttrar Delphine, med vilken han dessutom påbörjar en affär.

Ännu en klassisk bok att stryka från den där pliktskyldiga listan som inte alls är lika lustfylld som den vanliga AttLäsa-listan. Någon större erfarenhet av fransk litteratur kan jag ju knappast påstå mig ha. Men i den mån de går att jämföra kan jag nu konstatera att jag tycker betydligt bättre om Émile Zola än Honoré de Balzac. Eller ja, det kanske skulle vara rättvisare att uttrycka det som att jag tycker betydligt bättre om Thérèse Raquin än Le Père Goriot.

I den tvekampen spelar det i och för sig säkert en viss roll att jag lyssnade på Le Père Goriot och att det dessutom var en ganska oinspirerad inläsning. Jag hade nämligen oerhört svårt att hålla fokus på själva berättelsen. För att vara helt uppriktig blev jag faktiskt tvungen att lyssna på eländet två gånger för att få någorlunda rätsida på vem som var vem och som gjorde vad när.

Mitt intryck är dock att Balzac har en stil som gör att han allt som oftast drar iväg från själva händelseutvecklingen i långa och detaljrika miljöskildringar eller dialoger, vilka kan ha betydelse för handlingen, men inte alltid. En stil som med andra ord gör det till något av en utmaning att behålla det där fokuset. Till saken hör förstås att jag heller aldrig lyckades bli särdeles engagerad i bokens huvudperson Rastignac och hans försök att klänga sig uppåt i den sociala hierarkin.

För vad det är värt tror jag att jag trots detta lyckades få någorlunda grepp om romanens två bärande teman och jag har redan nämnt dem. Dels har vi strävan efter lycka och framgång i form av social status och monetär välgång. Här upplever jag att Balzac relativt entydigt hävdar att det är en farlig chimär. Ingen av romanens välbärgade personer är det minsta lyckligare på grund av det, snarare tvärtom. Dessutom framförs med emfas åsikten att Paris-societén är ena tjuv- och rackarspelare, minst lika goda kålsupare och skurkar som de stackare, vilka döms till fånggalärerna. Alla lever de emellertid i ett samhälle som straffar den förre när han stjäl en limpa men hyllar den tidigare när han stjäl en miljon.

Dels har vi Goriots försmådda, hopplösa och fullkomligt missriktade faderskärlek till de otacksamma Delphine och Anstasie. Det är inte utan att man påminns om Shakespeares King Lear vid läsningen och Balzac ska tydligen också ha blivit anklagad för plagiering i det avseendet.

Nå, om inte annat vet jag nu varför ”Rastignac” blivit ett begrepp som betyder ”begåvad ung man som till (nästan) varje pris föresatt sig att lyckas”. I övrigt tror jag att jag lämnar den gode Blazac därhän.